Det var denna nyhet, som försatt medborgaren generalen i ett så gott humör.
Santerre red bort i galopp.
Bataljonen, som blivit avlöst, tågade ut efter honom.
Till sist överlämnade municipalerna platsen åt dem, som av Santerre emottagit förhållningsorder i fråga om drottningen.
En av municipalerna gick upp till drottningen och omtalade, att generalen beviljade hennes anhållan.
”O!” tänkte hon, i det hon genom fönstret blickade upp mot himlen. ”Har din vrede avtagit, o, Herre? Och har din fruktansvärda högra hand tröttnat på att trycka oss till marken?”
"Tack, monsieur”, sade hon till municipalen med detta bedårande småleende, som blivit Barnaves fördärv och tjusat så många män. ”Tack!”
Sedan vände hon sig om mot sin lilla hund, som hoppade omkring henne och gick på bakbenen, ty han förstod, att det skulle hända något ovanligt.
”Kom nu, Black”, sade hon. ”Vi skola ut och promenera”.
Den lilla hunden började skälla och springa omkring, och efter att ha sett på municipalen, förstod han olvivelaktigt, att det var denne man, som bringat hans matmor den underrättelse, som gjort henne så glad, ty han sprang fram till honom, viftande med sin långa, silkeslena svans, och vågade till och med smeka honom.
Mannen, som måhända lämnats oberörd av drottningens böner, kände sig riktigt rörd av hundens smekningar.
”Om inte för annat, så för det här lilla djurets skull, borde ni gå ut oftare, medborgarinna Capet”, sade han. "Mänskligheten påbjuder oss att vårda oss om alla levande varelser”.
”Hur dags skola vi gå ut, monsieur?” frågade drottningen. ”Tror ni icke, att det härliga solskenet skulle göra oss gott?”
”Ni få gå ut, när ni vilja”, svarade municipalen. ”Men om ni vilja gå ut på middagen, då man avlöser vaktposterna, råder det mera lugn nere på gården”.
”Gott! Alltså på middagen”, sade drottningen i det hon tryckte handen mot sitt hjärta för att dämpa dess slag.
Och hon betraktade denne man, som föreföll mindre hård än sina kolleger och som kanske, därför att han givit efter
