för drottningens önskningar, skulle få sätta livet till i den strid, som de sammansvurna planerat.
Men till och med i detta ögonblick, då medlidandet ville smyga sig in i kvinnans hjärta, uppreste sig drottningens själ däremot. Hon tänkte på den tionde augusti och på liken av trofasta vänner, som beströdde palatsets mattor; hon tänkte på den andra september och på prinsessan Lamballes huvud, buret på pik förbi hennes fönster; hon tänkte på den tjuguförsta januari och på sin gemål, som dött på schavotten, under det att trumvirvlar överröstat hans stämma, och slutligen tänkte hon på sin son, stackars barn, vars skri av smärta och förtvivlan hon mer än en gång hört, utan att kunna komma honom till undsättning, och hennes hjärta förhärdade sig.
”Ack!” mumlade hon. ”Olyckan är som de forntida hydrornas blod — den utsår blivande skördar av olyckor!”
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
BLACK.
Municipalen lämnade rummet för att tillkalla sina kolleger och läsa den rapport, som lämnats kvar av de avlösta municipalerna.
Drottningen stannade ensam kvar hos sin syster och dotter.
Alla tre sågo på varandra.
Madame royale kastade sig i drottningens armar och höll henne omfamnad.
Madame Elisabeth gick fram till sin syster och räckte henne handen.
”Låt oss uppsända våra böner till Gud”, sade drottningen. ”Men låt oss bedja under tystnad, så att ingen ser, att vi bedja”.
Det gives ödesdigra tider, då bönen, denna naturliga lovsång, som Gud nedlagt i våra hjärtan, blir något misstänkt i människornas ögon, ty bönen är en handling av hopp eller tacksamhet. Men i deras vaktares ögon gåvo hopp och tacksamhet anledning till ängslan och oro, eftersom drottningen ju endast kunde hoppas på en sak, näm-
194
