go icke att göra kritiken blidare stämd. Den läsande allmänheten har givit Dumas upprättelse. Den kan inte kritisera, men den kan med nöje läsa hans historiska romaner. Och det är mycket nog. När han skrev dem var han på sätt och vis nybörjare inom branschen, men han hade 20 års praktisk författareverksamhet bakom sig, var mycket väl bevandrad i teatertekniken, hade alltid sinne för en viss måttfullhet och hans fantasi var ännu lika frisk som i ungdomsåren.
Det är självfallet att en juridisk domstol icke kan fälla någon dom i fråga om författareäran. Den kunde endast avgöra, hur mycket hans dugligaste medarbetare borde ha betalt för sin möda, och det var rättvist. Det hade aldrig blivit någon process av om Dumas kunnat sköta sina affärer, så att andra bohemenaturer, liknande honom själv, kunnat få penningar, när de voro i knipa. Det är Dumas ande som med sin glödande fantasi helt vilar över de historiska romaner, som bära hans namn som författare.
För övrigt äro dessa verk ej blott produkten av en fjärdedels negers ohejdade fantasi, hans förmåga att utnyttja andras idéer och skriftställareförmåga eller hans av penningbekymmer förorsakade ängslan att ge akt på vad en vanlig läsande människa kan fordra av sin författare, utan även en produkt av den stora och händelserika tid, då de napoleanska örnarna gjorde sina underbara segertåg genom världen. Då Napoleons aska den 15 dec. 1840 bisattes i Invalidkyrkan i Paris efter att i högtidlig expedition ha hämtats från S:t Helena, stegrades beundran för de underbara bedrifterna under hans korta och glänsande epok. Dumas var ingen Napoleonbeundrare, men han smittades av den allmänna franska chauvinismen, att Frankrikes historia var den bragdrikaste av alla länders historia. Det är mot bakgrunden av de napoleanska krigens stora händelser, av enskild tapperhet, list och uthållighet, som man har att skåda en d'Artagnan, en Porthos, en Aramis.
Dumas bildstod är rest i hans födelsestad Villers-Cotteret och på Place Malesherbes i Paris.
Olof Örström.
