FÖRSTA DELEN
FÖRSTA KAPITLET.
DE ENROLLERADE FRIVILLIGE.
Det var kvällen den tionde mars 1793. Klockan slog tio i Notre Dame, och varje klockslag klingade dovt, entonigt. Natten hade utbrett sig över Paris, icke larmande och stormig, utan kall, fuktig och dimmig. Paris självt var icke det Paris, vi känna, nattetid bländande med tusentals återspeglade ljus — Paris med de livligt trafikerade gatorna, de larmande förstäderna, skådeplatsen för slagsmål och djärva brott — utan en förfärad, skygg, brådskande stad, vars få invånare, till och med då de sprungo från den ena gatan till den andra, höllo sig dolda i grändernas mörker och bakom sina portar, likt vilda djur, spårade av jägarna till sina hålor.
Såsom redan omtalats, var det kvällen till den tionde mars 1793. Först några ord om det kritiska tillstånd i landet, som framkallat denna förändring hos huvudstaden, innan vi börja skildra de händelser, som ligga inom ramen för denna berättelse.
Genom Ludvig XVI:s död hade Frankrike brutit med hela Europa. Till de tre fiender, det från början haft att kämpa mot d. v. s. Preussen, kejsardömet och Piemont — hade nu slutit sig England, Holland och Spanien. Enbart Sverge och Danmark bevarade alltjämt sin gamla neutralitet, upptagna som de voro av att åse, hur Katharina II skövlade Polen. Sakernas tillstånd var verkligen skräckingivande. Frankrike, som var mera respekterat såsom en fysisk makt än högaktat såsom en moralisk sådan efter septembermassakrerna och avrättningen den 21 januari, var bokstavligen blockerat, som om det varit en stad av hela Europa. England befann sig vid våra kuster, Spanien vid Pyrenéerna, Piemont och Österrike vid Alperna, Holland och Preussen i norr, och från övre Rhen till Schelde marscherade 250,000 soldater mot republiken. Våra generaler blevo tillbakakastade på alla håll. Maczinski hade sett sig nödsakad att uppgiva Aix-la-Chapelle och draga sig tillbaka till Liège.
