Hoppa till innehållet

Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

och den massiva dörren svängde långsamt upp på sina gnisslande gångjärn.

En kvinna satt på marken eller, rättare sagt, i ett hörn av porten. Det var kvinnan Tison, som drottningen icke hade sett på tjugufyra timmar och vars frånvaro såväl vid kvällsvarden föregående kväll som frukosten samma morgon hade framkallat hennes förvåning.

Drottningen såg redan dagsljuset, träden, trädgården och innanför muren, som omslöt trädgården, sökte hennes blick ivrigt det lilla marketenteriet, där hennes vänner otvivelaktigt väntade på henne. Men vid ljudet av steg lät kvinnan Tison händerna sjunka ned, och drottningen såg ett blekt, förvridet ansikte under en massa grå toviga lockar.

Den förändring, som dessa få timmar åstadkommit, var så stor, att drottningen stod där överväldigad av förvåning.

Med de lugna, avmätta rörelser som är så kännetecknande för dem som förlorat förståndet, föll kvinnan Tison på knä alldeles framför porten och hindrade Marie Antoinette från att komma fram.

”Vad vill ni, min goda kvinna?” frågade drottningen.

”Han sade att det var nödvändigt, att ni skulle förlåta mig”.

”Vem sade det?” frågade drottningen.

”Mannen i kappan”, svarade kvinnan Tison.

Drottningen såg med förvånad min på madame Elisabeth och sin dotter.

”Gå vidare, gå vidare”, sade municipalen. ”Låt änkan Capet komma fram. Hon har tillåtelse att promenera i trädgården”.

”Det vet jag mycket väl”, sade den gamla kvinan. ”Det är därför jag kommit hit för att vänta här, ty man har icke tillåtit mig att gå upp och jag måste be henne om förlåtelse”.

”Men varför har man icke velat låta er gå upp?” frågade drottningen.

Kvinnan Tison brast i skratt.

”Därför att de säga att jag är galen”, sade hon.

Drottningen tittade på henne och såg, att den stackars varelsens vilda ögon lyste på ett sällsamt sätt med denna glans, som förråder sinnesförvirring.

”O, min Gud!” sade hon. ”Stackars kvinna! Vad har då hänt er?”

”Det har hänt mig … vet ni således icke det?” sade kvinnan. ”Men ni vet det mycket väl, därför att det var för er skull som hon blev dömd”.


196