ligen att fly, och icke kunde tacka Gud för mer än en sak, nämligen en möjlighet därtill.
Då dessa stumma böner voro avslutade, sutto alla tre tysta. — Klockan slog elva och sedan tolv.
I samma ögonblick, som det sista klockslaget klingade från bronsklockan, hördes vapenslammer och steg i spiraltrappan, som ledde upp till drottningens rum.
”Det är vaktposterna, som avlösas”, sade hon. ”Man kommer upp och hämtar oss”.
Hon såg, att hennes syster och dotter bleknade.
”Mod!” sade hon, ehuru hon själv bleknade.
”Klockan är tolv!” ropade en röst därnerifrån. ”Låt fångarna komma ned”.
”Här äro vi, messieurs”, sade drottningen, som med en känsla nära nog av saknad kastade en sista blick omkring sig på de svarta väggar och de grova möbler, som varit hennes kamrater i fångenskapen.
Den första gallerdörren öppnades. Den ledde ut till korridoren. Det var mörkt i korridoren, och i detta mörker kunde de tre fångarna dölja sin sinnesrörelse. Lilla Black sprang före dem, men då man anlände till den andra gallerdörren, d. v. s. till den dörr, vid vilken Marie Antoinette försökte vända bort blicken, började det trofasta lilla djuret först nosa utefter golvet, lade sedan sitt huvud på tassarna och gnällde klagande för att till sist uppgiva ett utdraget tjut.
Drottningen gick hastigt vidare, ty hon hade icke tillräcklig själsstyrka att ropa på hunden, och stödde sig mot väggen.
Då hon gått några steg, vägrade benen att bära henne, och hon kände sig nödsakad att stanna. Hennes syster och dotter gingo fram till henne, och ett ögonblick stodo de tre kvinnorna orörliga och bildade en dyster grupp.
Så slöt lilla Black sig till dem.
”Nå”, ropade rösten. ”Nå? Kommer hon ned eller kommer hon inte ned?”
”Vi komma nu”, svarade municipalen, som stannat av aktning för drottningens sorg, så djup och okonstlad.
”Kom nu”, sade drottningen och fortsatte vidare ned för trappan.
Då fångarna befunno sig i slutet av spiraltrappan mitt emot den sista grinden, genom vilken solen kastade sina klara strålar, hördes trumvirvlarna, som kallade ut vakten. Så följde en djup tystnad, resultatet av nyfikenhet,
