sågo, att han icke kunde lyfta upp den, skyndade två nationalgardister till hans bistånd, ehuru utan minsta resultat.
”Som ni se, som ni se, hålla de fast dörren nedifrån. Skjut genom dörren. Skjut!” sade Simon.
”O”, utbrast madame Plumeau. ”Ni har sönder mina buteljer”.
”Skjut!” upprepade Simon. ”Skjut!”
”Tig, skrävlare”, sade officeren. ”Spring efter några yxor och hugg sönder dörren. En pluton skall hålla sig redo att skjuta genom källardörren, så fort en öppning gjorts i den”.
Knakandet av plankor och plötsliga knyckar upplyste nationalgardisterna om att det försiggick någonting i källaren. Ögonblicket efteråt hörde de ett buller under jorden, som om ett fällgaller släppts ned.
”Mod!” ropade officeren till sappörerna, som arbetade med outtröttlig iver. Plankorna lossnade under yxhuggen. Tjugu gevär riktades mot öppningen som för vart ögonblick blev allt större och större. Officeren tände en fackla och kastade ned den i källaren.
Denna var tom.
Då öppnade de källardörren som nu icke gjorde minsta motstånd.
”Följ efter mig!” sade officeren och sprang modigt ned för trappan.
”Framåt! Framåt!” ropade nationalgardisterna, i det de följde sin officers exempel.
”Ah, änka Plumeau”, sade Simon, ”du lånar ut din grotta åt aristokrater?”
Väggen var nedbruten. Den mjuka myllan var upptrampad av många fötter och en gång, tre fot bred och fem fot hög, sträckte sig i riktning mot rue de la Corderie. Officeren vågade sig in i denna gång, ty han var fast besluten att följa dessa aristokrater ned i jordens innandömen, men när han tillryggalagt tre eller fyra steg, hindrades han av ett järngaller att komma vidare.
”Halt!” ropade han till dem som följde tätt i hälarna på honom. ”Vi kunna icke komma längre, förrän detta fällgaller är avlägsnat”.
”Nå?” sade municipalerna, som efter att ha placerat fångarna i säkert förvar, ängsligt inväntade underrättelser. ”Nå, vad är det? Låt höra”.
”För tusan”, sade officeren, i det han åter blev synlig. ”Det var otvivelaktigt en sammansvärjning. Aristokrater-
