”Ah, där är du äntligen”, sade Lorin. ”Jag har väntat på dig i två timmar”.
”Så mycket bättre”, sade Maurice leende. ”Då har du haft tid på dig att göra några verser”.
”Ah, min käre Maurice”, sade improvisatören, ”jag gör inga numera”.
”Inga verser?”
”Nej”.
”Ba! Då måste världens undergång stå för dörren”.
”Maurice, min vän, jag är olycklig”.
”Du olycklig?”
”Ja. Vad vill du? Jag känner ånger”.
”Ånger?”
”Ja, min Gud. Du eller henne, min käre vän, det fanns ingenting annat att välja på. Du vet mycket väl, att jag icke tvekat, men förstår du, Arthémise är förtvivlad ty det var hennes väninna”.
”Stackars flicka!”
”Och eftersom det var hon som gav mig hennes adress …”
”Det hade varit mycket förståndigare av dig att låta saken ha sin gång”.
”Ja visst! Och då hade du vid det här laget varit dömd i hennes ställe. Utmärkt resonerat, käre vän. Och jag som kommer för att be dig om råd! Jag trodde, att du var förståndigare än så”.
”Det gör detsamma. Sätt i gång”.
”Gott! Jo, förstår du? Jag ville göra ett försök att rädda henne, den stackars flickan! Om jag kunde ge eller få några slag, medan jag försvarar henne, tror jag, att det skulle göra mig gott”.
”Du är galen, Lorin”, sade Maurice och ryckte på axlarna.
”Hur skulle det vara om jag framställde en vädjan till revolutionsdomstolen?”
”Det är för sent. Hon är redan dömd”.
”Det är verkligen ohyggligt att se den stackars flickan offras på detta sätt”.
”Det är så mycket ohyggligare, som det var för att rädda mig, som hon blev dömd till döden. Men när allt kommer omkring, Lorin, så ha vi dock den trösten, att hon var en konspiratör”.
”Min Gud, konspirerar inte var och en nu för tiden mer eller mindre? Hon hade icke gjort mer, stackars flicka, än vad hela världen gör”.
204
