uppskakad av Genevièves lidande att ägna hennes ord mycken uppmärksamhet.
”Har ni tillkallat en läkare?” frågade Maurice.
”Ah, det här vill ingenting säga”, sade Dixmer, ”litet yrsel, det är allt”.
Och han ryckte sin hustru så häftigt i armen, att Geneviève återfick medvetandet och uppgav ett gällt skri, i det hon slog upp ögonen, som hon hittills hållit slutna.
”Ah, ni äro alla här”, sade hon, ”och Maurice med er. O, vad jag är lycklig att se er, min vän! Om ni visste vad jag har …” Hon hejdade sig.
”… vad vi ha lidit dessa två dagar!”
”Ja”, sade Maurice, ”vi äro alla här. Lugna er således och hys ingen fruktan av den anledningen Men det är ett namn framför alla andra, som ni icke får uttala, eftersom det för ögonblicket icke åtnjuter det bästa anseende”.
”Vilket då?” frågade Genevitve ivrigt.
”Chevalier de Maison Rouges namn”.
”Har jag talat om chevalier de Maison Rouge?” frågade Geneviève förbryllad.
”Ja, otvivelaktigt”, svarade Dixmer med ett tvunget skratt. ”Men ni förstår, Maurice, att det icke ligger något förvånansvärt i det, eftersom det påstås att han varit flickan Tisons medbrottsling och uppgjort hela flyktplanen som så lyckligt omintetgjordes i går”.
”Jag säger icke, att det ligger något förvånansvärt däri”, svarade Maurice. ”Jag säger endast, att han bör hålla sig väl gömd”.
”Vem?” frågade Dixmer.
”Chevalier de Maison Rouge, för tusan. Kommunen letar efter honom, och dess spårhundar ha fint väderkorn”.
”Under förutsättning”, sade Morand, ”att man häktar honom, innan han fullbordat något nytt företag, som lyckas bättre än det sista”.
”I varje fall kommer det icke att bli till drottningens förmån”.
”Varför det?” frågade Morand.
”Därför att drottningen hädanefter är skyddad mot hans djärva försök”.
”Var är hon således?” frågade Dixmer.
”I Conciergeriet”, svarade Maurice. ”Hon blev förd dit i kväll”.
Dixmer, Geneviève och Morand utstötte ett litet skri, som Maurice tog för ett utrop av överraskning.
216
