”Alltså se ni”, fortsatte han, ”är det nu adjö med chevalierens planer! Conciergeriet är mycket tryggare än Temple”.
Morand och Dixmer växlade en blick, som undgick Maurice.
”Ah, min Gud”, utbrast Maurice. ”Madame Dixmer håller åter på att svimma”.
”Geneviève”, sade Dixmer till sin hustru, ”ni måste genast gå till sängs, mitt barn, ni lider”.
Maurice förstod, att han blev avskedad. Han kysste Geneviève på handen och gick sin väg.
Morand gick ut samtidigt med honom och följde honom fram till gamla rue Saint Jacques.
Där lämnade han honom för att säga några ord till ett slags tjänare som höll en sadlad häst.
Maurice var så upptagen av sina tankar, att han icke ens frågade Morand, vem denne man var och vad han gjorde där med hästen.
Han följde rue des Fossées-Saint Victor och kom på så sätt ned till kajen. ”Det är besynnerligt”, sade han i det han gick vidare, ”börjar mitt förstånd försvagas, eller antaga dessa händelser otillbörlig vikt? Allting förefaller mig, som om man betraktade det genom ett förstoringsglas”.
Och för att pigga upp sig litet lutade Maurice sig över broräcket och lät sin panna svalkas av vinden.
TJUGUNIONDE KAPITLET.
PATRULLEN.
Medan han försjönk i dessa reflektioner och lutade sig över broräcket och fann ett melankoliskt nöje i att blicka ned i det mörka vattnet, hörde han avmätta steg av en liten trupp, kanske en patrull.
Han vände sig om. Det var ett kompani av nationalgardet, som just var framme vid andra ändan av bron. I mörkret tyckte han sig känna igen Lorin. Det var verkligen denne. Så fort han kände igen sin vän, sprang han fram till honom med utbredda armar.
