”Hem till mig, för tusan”.
”Maurice, du bereder din egen undergång”.
”Jag skrattar åt den tanken”.
”Maurice, tänk efter, min vän, tänk efter”.
”Det har jag gjort”.
”Jag har icke upprepat allt …”
”Vad då?”
”Allt det som Santerre sade mig”.
”Vad sade han till dig?”
”När jag bad, att du skulle få bli chef för expeditionen, sade han:
”Tag dig i akt”.
”För vad?”
”För Maurice”.
”Jag?”
”Ja. Och han tillade: Maurice går mycket ofta i det kvarteret”.
”I vilket kvarter?”
”I Maison Rouges kvarter”.
”Vad för slag”, utropade Maurice. ”Är det där som han håller sig gömd?”
”Man antager det åtminstone, eftersom det är där, som hans förmenta medbrottsling, köparen av huset vid rue de la Corderie, bor”.
”I faubourg Victor?” frågade Maurice.
”Ja, i faubourg Victor”.
”Och vid vilken gata?”
”Vid gamla rue Saint Jacques”.
”O, min Gud!” mumlade Maurice, liksom träffad av blixten.
Och han förde handen till ögonen. Men inom ett ögonblick hade han samlat hela sitt mod.
”Vilket är hans yrke?” sade han.
”Garvarmästare”.
”Och hans namn?”
”Dixmer”.
”Du har rätt, Lorin”, sade Maurice, som behärskade sig med uppbjudande av hela sin viljestyrka. ”Jag följer med er”.
”Och det gör du rätt i. Är du beväpnad?”
”Jag har nu som alltid min sabel”.
”Tag också dessa två pistoler”.
”Och du?”
”Jag har min karbin. På axel gevär! Framåt marsch!”
