Patrullen marscherade i väg, åtföljd av Maurice som gick bredvid Lorin, och företrädd av en gråklädd man, som visade vägen. Det var en polisman.
Gång på gång såg man, hur från gathörnen eller husens portgångar frigjorde sig ett slags skuggor, som kommo fram och växlade några ord med den gråklädde mannen. Dessa voro polisspioner.
Man var framme vid den lilla gatan. Den gråklädde mannen tvekade icke ett ögonblick. Han hade fått goda upplysningar. Han vek in på den lilla gatan.
Framför den lilla trädgårdsporten, dår Maurice så när hade blivit strypt, stannade han. ”Det är här”, sade han
”Vad är här?” frågade Lorin.
”Det är här som vi skola finna de två anförarna”.
Maurice måste stödja sig mot muren.
”Men”, sade den gråklädde, ”det finns tre ingångar: huvudingången, den här och ännu en, som leder in i en paviljong. Jag går in med sex à åtta män genom huvudingången. Bevaka den här ingången med fyra eller fem män och låt tre säkra män bevaka utgången från paviljongen”.
”Jag”, sade Maurice, ”klättrar över muren och håller vakt i trädgården”.
”Utmärkt!” sade Lorin. ”Därifrån kan du öppna porten åt oss”.
”Gärna”, sade Maurice. ”Men kom inte in, förrän jag ropar. Jag kommer att från trädgården se allt som försiggår där inne”.
”Känner du således till huset?” frågade Lorin.
”För någon tid sedan funderade jag på att köpa det”.
Lorin grep sig an med att gömma sina män i häckarna och vid dörrposterna, under det att polistjänstemannen avlägsnade sig med åtta eller tio nationalgardister för att, såsom han sagt, skaffa sig tillträde genom huvudingången. Efter ett ögonblick hade bullret av deras sig avlägsnande steg upphört på avstånd, utan att ha väckt den minsta misstanke.
Maurices män hade intagit sina poster och gjort sig osynliga på bästa sätt. Man hade kunnat svära på att allt var lugnt överallt och att det icke hände något ovanligt vid gamla rue Saint Jacques. Så började Maurice klättra över muren.
”Hör på!” sade Lorin.
”På vad?”
”Och lösen?”
224
