Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

rerna och sedan till jakobinerna och föreslogo, att förrädarne skulle ställas utanför lagen och få halsarna avskurna redan samma natt.

Louvets hustru bodde vid rue Saint Honoré, i närheten av jakobinerna. Då hon hörde högljudda ordväxlingar, gick hon ned, trädde in på klubben och hörde förslaget; sedan återvände hon hastigt hem och varnade sin man för den överhängande faran. Efter att hastigt ha beväpnat sig sprang Louvet från port till port för att alarmera sina vänner men fann ingen av dem hemma. Som han lyckligtvis fått höra av en tjänare, att de begivit sig till Pétion, följde han efter dem dit. Han fann dem lugnt rådgörande om lagförslag, som skulle framläggas följande dag och som de hoppades genomdriva lack vare en tillfällig majoritet. Han omtalade, vad som hänt, meddelade sina farhågor, upplyste dem om cordelierernas och jakobinernas komplott mot dem och slöt med uppmaningen, att de å sin sida borde vidtaga energiska mått och steg.

Då reser sig Pétion, lugn och oberörd, går fram till fönstret, öppnar det, kastar en blick upp mot himmeln, sticker ut handen och drar den tillbaka fuktig.

”Det regnar”, sade han. ”Det kommer icke att hända något i natt!”

Genom detta halvöppna fönster hördes de sista vibrationerna av klockslagen, som förkunnade tio.

Detta var, vad som hände på kvällen den 10 mars och kvällen förut — tilldragelser, som i detta dystra mörker och i denna hotfulla tystnad kommo husen, som voro avsedda till människors bostäder, att förefalla som gravar, befolkade av döda.

Det kalla, silande regn, som i så hög grad bidragit till att Jugna Pétion, hade betydligt bidragit att öka det dåliga humöret hos de säkerhetens väktare, för vilka varje möte föreföll som en förberedelse till strid och som efter att trotsigt ha känt igen varandra långsamt och motvilligt växlade lösen. När man såg dem skiljas åt för att återvända till sina respektive poster, hade man kunnat tro, att de på ömse sidor fruktade att bli anfallna bakifrån.

Samma kväll, som Paris var ett byte för en av dessa paniker, som upprepats så ofta, att de på sätt och vis borde ha blivit något gammalt och vant — samma kväll, som man i hemlighet debatterat frågan om massakrerandet av de ljumma revolutionärerna, vilka efter att — merendels med reservation — ha röstat för kungens död i dag ryggade

18