vid glöden i brasan. Han räckte Lorin den ena och Maurice den andra.
”Som ni se, misstog jag mig icke. Där är dörren till medborgarinnan Dixmers sängkammare och där är den som leder ut i korridoren?”.
”Framåt, ut i korridoren!” sade Lorin.
De öppnade dörren i bortre ändan, som icke var mera stängd än den första, och befunno sig framför dörren till chevalierens rum. Maurice hade sett denna dörr minst tjugu gånger och hade aldrig frågat, vart den ledde. För honom koncentrerade sig världen i det rum där Geneviève tog emot honom.
”Ah! Oh!” sade Lorin med dämpad röst. ”Här måste vi byta om taktik. Inga fler nycklar och dörren är låst”.
”Men”, sade Maurice, som knappast förmådde att tala, ”äro ni riktigt säkra på att han är där?”
”Om plankartan är exakt, bör han vara där”, svarade polismannen. ”Och för övrigt få vi snart se det. Grenadjärer, spräng dörren. Och ni, medborgare, håll er redo att rusa in i rummet, så fort dörren är sprängd”.
Fyra män, utvalda av polismannen, höjde sina muskötkolvar på ett tecken av denne och stötte alla till på en gång, varvid dörren sprang i bitar.
”Ge dig, eller du är död!” ropade Lorin, i det han rusade in i rummet.
Ingen svarade. Sänggardinerna voro fördragna.
”Sängen! Vakta sängen!” sade polismannen, ”och skjut så fort gardinerna röra sig”.
”Vänta”, sade Maurice. ”Jag skall draga ifrån dem”.
Och utan tvivel i förhoppning att Maison Rouge var gömd bakom dessa gardiner och att det första dolkstynget eller den första pistolkulan skulle träffa honom själv, drog Maurice hastigt isär gardinerna, som gnisslande gledo fram över järnstången.
Sängen var tom.
”Guds död!” sade Lorin! ”Ingen där!”
”Han måtte ha undkommit”, stammade Maurice.
”Omöjligt, medborgare, omöjligt”, utbrast den gråklädde mannen. ”Jag säger er, att man sett honom komma in här för en timme sedan men att ingen sett honom gå ut och att alla utgånger äro vaktade”.
Lorin öppnade skåp och garderobsdörrar och letade överallt, till och med där det varit absolut omöjligt för en människa att gömma sig.
234
