rin förstod, att ingen skulle våga betvivla fosterlandskärleken hos de två män, som tillfångatogo chevalier de Maison Rouge.
”Gott!” sade polismannen. ”Om det verkligen är er avsikt att göra det, så är det bättre att taga med er tre män än två och fyra än tre. Chevaliern sover alltid med sabeln vid sin sida och två pistoler på nattduksbordet”.
”För tusan”, sade en av grenadjärerna i Lorins kompani, ”låt oss stiga på utan att krusa för varandra. Om han ger sig, spara vi honom åt giljotinen. Om han gör motstånd, hugga vi honom i bitar”.
”Bra talat”, sade Lorin. ”Framåt! Skola vi gå in genom dörren eller genom fönstret?”
”Genom dörren”, sade polismannen. ”Det kan av en slump hända, ait nyckeln sitter kvar i den, under det att om vi gå in genom fönstret, måste vi först slå sönder några rutor, och det skulle göra buller”.
”Framåt till dörren, alltså”, sade Lorin. ”Under förutsättning att vi komma in, betyder det ingenting, huru vi göra det. Framåt! Sabeln i handen, Maurice!”
Maurice drog mekaniskt sin sabel.
Den lilla truppen ryckte fram mot paviljongen. Såsom den gråklädde mannen sagt, att det skulle vara, stötte de först på de fyra trappstegen, så kommo de upp i förstugan.
”Ah!" utbrast Lorin glatt. ”Nyckeln sitter i dörren”.
Han hade faktiskt sträckt ut sin hand i mörkret och, såsom han sagt, känt den kalla nyckeln mellan sina fingrar.
”Öppna då, medborgare löjtnant”, sade den gråklädde mannen.
Lorin vred försiktigt om nyckeln i låset och dörren gick upp.
Maurice torkade svetten ur pannan.
”Och här äro vi nu”, sade Lorin.
”Inte ännu”, svarade den gråklädde mannen. ”Om min plankarta är exakt, befinna vi oss i medborgarinnan Dixmers rum”.
”Det kunna vi snart förvissa oss om”, sade Lorin. ”Låt oss tända ett vaxljus, ty det finns ännu litet glöd kvar i eldstaden efter en brasa”.
”Låt oss i stället tända facklor”, sade den gråklädde, ”de slockna icke så lätt som ett vaxljus”.
Och han tog två facklor från en grenadjär och tände dem
