”Tomt!” upprepade Maurice bleknande.. ”Var är hon således?”
Lorin såg med förvåning på Maurice.
”Låt oss leta”, sade polismannen.
Och åtföljd av militären, började han leta igenom hela huset från källrarna fram till fabriksrummen. De hade knappast vänt ryggen till, förrän Maurice, som otåligt följt dem med blicken, i sin tur rusade in i rummet, där han öppnade skåpen som redan varit öppnade och ropade med ängslig röst: ”Geneviève! Geneviève!”
Men Geneviève svarade ej; rummet var verkligen tomt.
Då började Maurice i sin tur att i ett slags frenesi leta igenom huset. Drivhus, skjul, uthus — han letade överallt men gagnlöst.
Helt plötsligt hördes larm. En skara beväpnade män kom in genom porten, växlade lösen med skyltvakten, trädde in i trädgården och spred sig över hela huset.
I spetsen för dessa förstärkningar lyste Santerres röda plym.
”Nå”, sade han till Lorin, ”var är konspiratören?”
”Vad för något? Var är konspiratören?”
”Ja, jag frågar, var ni ha gjort av honom”.
”Det skulle jag själv vilja fråga er. Om er avdelning vaktat utgångarna noga, bör den ha häktat honom, ty han fanns icke längre kvar i huset, när vi kommo in”.
”Vad säger du?” utbrast generalen i ursinnig ton. ”Ni ha således låtit honom komma undan?”
”Vi ha icke låtit honom komma undan, eftersom vi aldrig ha haft honom fast”.
”I så fall förstår jag ingenting”, sade Santerre.
”Av vad?”
”Av det ni lät er budbärare säga mig”.
”Ha vi skickat någon budbärare till er?”
”Ja, otvivelaktigt. Det var en brunklädd man med svart hår, gröna glasögon, som kom för att meddela oss från er, att ni höllo på att tillfångataga Maison Rouge men att han försvarade sig som ett lejon. Då skyndade jag hit”.
”En brunklädd man, med svart hår, gröna glasögon?” upprepade Lorin.
”Ja visst! Och en kvinna höll honom under armen”.
”Ung och vacker?” utbrast Maurice, i det han rusade fram till generalen.
”Ja, ung och vacker”.
”Det var han och medborgarinnan Dixmer”.
236
