”Vilken han?”
”Maison Rouge … O, en sådan fårskalle jag var, som icke dödade dem båda två!”
”Å seså, medborgare Lindey”, sade Santerre. ”Man kommer att åter infånga dem”.
”Men hur tusan kunde ni låta dem passera?” frågade Lorin.
”För tusan, jag lät dem passera, därför att de uppgåvo lösen”, sade Santerre.
”Uppgåvo lösen!” utbrast Lorin. ”Finns det således en förrädare bland oss?”
”Nej, nej, medborgare Lorin”, sade Santerre, ”man känner er och vet, att det icke finns några förrädare bland er”.
”Lorin såg sig omkring, liksom för att uppdaga denne förrädare och offentligt brännmärka honom.
Han mötte Maurices dystra uppsyn och irrande blick.
”O”, mumlade han, ”vad vill detta säga?”
”Den där mannen kan icke ha hunnit långt bort”, sade Santerre. ”Leta igenom omgivningarna. Kanske han stött ihop med någon patrull, som var litet fintligare än vi och som icke låtit honom komma undan”.
”Ja, ja, låt oss leta”, sade Lorin.
Han grep Maurice i armen och drog honom med sig ut ur trädgården, under förevändning av att leta.
”Ja, ja, låt oss leta”, sade soldaterna, ”men innan vi leta …”
Och en av dem slängde sin alltjämt brinnande fackla in i ett skjul, som var fullproppat med bränsle och halm.
”Kom med”, sade Lorin, ”kom med!”
Maurice gjorde icke något motstånd. Han följde som ett barn med Lorin. De sprungo fram till bron, utan att säga något. Där stannade de, och Maurice vände sig om. Himlen var röd vid horisonten, och man såg, hur ett regn av gnistor steg upp över husen.
TRETTIOANDRA KAPITLET.
ELDSVÅDAN.
Rysande sträckte Maurice ut handen mot rue Saint Jacques. ”Elden”, sade han, ”elden”.
”Ja, än sen då?” sade Lorin.
