visa, att vänskap är en paradox, eftersom dessa exemplariska vänner grälade utan uppehåll”.
”Överlämna mig åt mitt öde, Lorin, det vore förståndigare av dig”.
”Aldrig!”
”Låt mig då älska, vara galen såsom jag själv vill, kanske brottslig, ty jag vet, att jag kommer att döda henne, om jag får återse henne”.
”Eller också kommer du att falla på dina knän. Ah, Maurice, Maurice, att vara förälskad i en aristokrat det hade jag aldrig kunnat tilltro dig. Det är som stackars Osselin med markisinnan de Charny”.
”Nog nu, Lorin, jag ber dig!”
”Maurice, jag skall bota dig, i annat fall skall fan ta mig. Jag vill icke, att du skall vinna på den heliga Giljotins lotteri såsom en kryddkramhandlare vid rue des Lombards säger. Tag dig i akt, Maurice, du gör mig ursinnig, Maurice, du gör mig blodtörstig, Maurice, jag känner mig som om jag kunde tända eld på Saint Louisön, som en fackla, som en eldbrand! … Drick, Maurice, bli en suput, studera nationalekonomi, men för Jupiters kärleks skull, var icke förälskad, älska endast friheten …”
”Eller Förnuftet”.
”Ja, det är sant. Apropå det, så säger gudinnan vackra saker om dig och tycker, att du är en charmant dödlig”.
”Och du är icke svartsjuk?”
”Maurice, för att rädda en vän, känner jag mig i stånd till varje offer”.
”Tack, min stackars Lorin, och jag uppskattar tillfullo din hängivenhet, men det bästa sättet att trösta mig är att överlämna mig åt min sorg. Adjö, Lorin! Gå till din Arthémise!”
”Och du, vart skall du gå?”
”Jag återvänder hem”.
Och Maurice vände sig om mot bron.
”Du bor således numera vid gamla rue Saint Jacques?”
”Nej, men det behagar mig att gå åt det hållet”.
”För att ännu en gång kasta en blick på den plats, som bebotts av din fagra obeständiga?”
”Nej, för att se, om hon icke återvänt dit, där hon vet att jag väntar på henne. O, Geneviève. Jag hade icke kunnat tro, att du var i stånd till en sådan falskhet!”
”Maurice, en tyrann som kände till det fagra könet väl, eftersom han dog utav att ha älskat det alltför högt, sade:
