Hoppa till innehållet

Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

men denna åtbörd tog Lorin ingen notis om utan fortsatte:

”O, om vi leva i en drivhustemperatur, en hälsosam atmosfär, där enligt botanikens regler termometern oföränderligt visar på sexton grader, skulle jag påstå, min käre Maurice, att det är utmärkt tillfredsställande och att vi blomstra och frodas, ehuru vi emellanåt äro ganska aristokratiska av oss. Men om vi bli svedda i trettiofem graders hetta, så hettas saven upp, så att den långsamt stiger och förefaller kall till följd av sin överhettning. När den är kall, kommer misstankens frostskada — det vet du, Maurice — och när du väl är misstänkt, besitter du alltför mycket sunt förnuft för att icke veta, att vi inom kort icke skola finnas till längre”.

”Välan då”, sade Maurice, ”de kunna döda mig, så blir det slut på alltsammans, jag är trött på livet”.

”Ja, sedan en kvarts timme tillbaka”, sade Lorin, ”faktiskt icke så lång tid att jag skulle lämna dig att handla efter egen lust och fallenhet därvidlag. Och om man skall dö nu, är det nödvändigt att dö som en republikan, under det att du skulle vilja dö som en aristokrat”.

”Ah”, sade Maurice, vars blod började komma i svallning till följd av otålighet och smärta, framkallade av medvetandet om hans egen brottslighet. ”Du går för långt, min vän”.

”Jag skall gå ännu längre, ty jag förbereder dig på att om du blir aristokrat …”

”Kommer du att ange mig?”

”Fy skam, nej då! Jag kommer att stänga in dig i en källare och låta leta efter dig under trumvirvlar, liksom efter någonting som kommit bort, och sedan kommer jag att kungöra, att aristokraterna, som visste vad du hade i beredskap åt dem, hade gripit dig, pinat dig och låtit dig svälta, så att du i likhet med monsieur Latude, när du blir funnen, blir offentligt krönt med blommor av damerna i hallarna och lumpsamlarne i sektion Victor. Skynda dig således att åter bli en Aristides, i annat fall är din affär avslutad”.

”Lorin, Lorin, jag vet, att du har rätt, men jag släpas med. Jag glider ned för sluttningen. Är du ond på mig, därför att ödet släpar mig med?”

”Jag är icke ond på dig, men jag kommer att gräla på dig. Drag dig till minnes några av de dagliga scenerna mellan Pylades och Orestes — scener som otvivelaktigt be-

240