”God natt! sade Maurice mekaniskt.
Och porten stängdes efter honom. Genast i början av trappan mötte han sin tjänare.
”O, medborgare Lindey”, utbrast denne, ”vad ni gjort oss oroliga”.
Ordet oss slog Maurice.
”Er?” sade han.
”Ja, mig och den lilla damen, som väntar på er”.
”Den lilla damen?” upprepade Maurice, som fann ögonblicket illa valt att påminna honom om hans forna kärleksförhållanden, ty han trodde att det var fråga om en av hans forna väninnor. ”Det var bra, att du sade mig detta, ty nu går jag hem till Lorin och lägger mig”.
”Omöjligt! Hon var vid fönstret och såg er stiga ur droskan, och då ropade hon: ”Där kommer han!”
”Vad bryr jag mig om, huruvida hon vet, att jag är här, eller ej? Jag har inte hjärta för kärlek. Gå upp och säg åt kvinnan, att hon misstagit sig”.
Tjänaren tog några steg för att åtlyda tillsägelsen, men så hejdade han sig.
”Ah, medborgare, det är orätt av er”, sade han. ”Den lilla damen är redan förut mycket bedrövad, och ert svar kommer att göra henne förtvivlad”.
”Men vem är denna kvinna, när allt kommer omkring?” sade Maurice.
”Medborgare, jag har icke sett hennes ansikte. Hon är insvept i en kappa, och hon gråter. Det är allt, jag vet”.
”Gråter hon?” sade Maurice.
”Ja, men helt sakta. Hon återhåller sina snyftningar.”
”Hon gråter!” upprepade Maurice. ”Det finns således någon här i världen, som älskar mig tillräckligt högt att oroa sig över min frånvaro?”
Och han följde långsamt efter tjänaren uppför trappan.
”Här är han, medborgarinna! Här är han!” ropade den sistnämnde, i det han rusade in i rummet.
Maurice följde efter honom in.
Då såg han i ett hörn av salongen en skälvande gestalt, som dolde ansiktet bland kuddarna, en kvinna, som han kunnat tro vara död, om det icke varit för de konvulsiviska ryckningar, som skakade henne.
Han gav sin tjänare ett tecken att lämna rummet.
Denne lydde och stängde dörren efter sig.
Då sprang Maurice fram till den unga kvinnan, som höjde huvudet.
244
