Hoppa till innehållet

Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

”Geneviève!” utbrast den unge mannen. ”Geneviève hemma hos mig! Min Gud, är jag så galen?”

”Nej, ni har ert förnuft i behåll, min vän”, svarade den unga kvinnan. ”Jag lovade att tillhöra er, om ni räddade chevalier de Maison Rouge. Ni har räddat honom, och här är jag! Jag väntade på er”.

Maurice missuppfattade innebörden av hennes ord. Han ryggade tillbaka ett steg och såg sorgset på den unga kvinnan.

”Geneviève”, sade han milt, ”Geneviève, ni älskar mig således ej?”

Genevièves blick beslöjades av tårar. Hon vände sig bort, lutade huvudet mot en soffkudde och gav fritt utlopp åt sina snyftningar.

”Ack!” sade Maurice. ”Det är uppenbart, att ni icke längre älskar mig och icke blott att ni icke älskar mig längre, Geneviève, utan även att ni känner ett slags hat mot mig, eftersom ni är så förtvivlad”.

Maurice hade inlagt så mycken känsla och så mycken smärta i sina ord, att Genevieve åter satte sig upp och fattade hans hand.

”Min Gud”, sade hon. ”Skall det alltid vara så, att de, som vi sätta högst, alltid äro egoister?”

”Egoister? Geneviève, vad menar ni?”

”Men förstår ni då icke, hur jag lider? Min man en flykting, min bror proskriberad, mitt hus står i lågor — allt detta på en enda natt — och så denna förskräckliga scen mellan er och chevaliern”.

Maurice lyssnade med förtjusning till hennes ord, ty till och med för den allra vanvettigaste passion var det omöjligt att icke medge, att alla dessa hemsökelser voro en mer än tillräckligt anledning till den förtvivlan, Geneviève kände.

”Och när ni således nu är här, behåller jag er, och ni låmnar mig icke mer”.

Geneviève spratt till.

”Vart skulle jag väl taga vägen?” svarade hon bittert. ”Har jag någon annan tillflyktsort, någon annan beskyddare än den, som satt ett pris på sitt beskydd? O, jag dåre! Jag gick över Pont neuf, Maurice, och på vägen över stannade jag för att betrakta det mörka, hemska vattnet, som ursinnigt rusade fram mot bropelarna. Det attraherade och fascinerade mig. Jag sade mig själv: ’Stackars kvinna, där finner du skydd, där finner du vila och glömska’.”


245