den? Ah, Geneviève, du ängel av godhet, vad vill du svara? Vill du göra en man så lycklig, att han icke längre saknar livet och upphör att önska evig lycka? Småle då mot mig, Geneviève, i stället för att stöta mig tillbaka, låt mig trycka din hand mot mitt hjärta och luta dig fram mot den, som dyrkar dig av hela sin själ. Geneviève, min kärlek, mitt liv, tag icke tillbaka din ed!”
Den unga kvinnans hjärta vidgades vid dessa milda ord. Hennes kärleks längtan, tröttheten efter allt det, hon hade gått igenom, hade berövat henne all styrka. Tårarna flödade icke längre, endast en och annan snyftning höjde då och då hennes bröst.
Maurice förstod, att hon icke längre hade styrka att göra motstånd; han slöt henne i sina armar. Då lät hon huvudet sjunka ned mot hans axel, och hennes långa hår snuddade vid den älskades heta kinder.
Samtidigt kände Maurice, hur hennes bröst höjdes och sänktes, liksom havet efter en storm.
”O, du gråter, Geneviève!” sade han i djup melankoli. ”O, lugna dig. Aldrig, aldrig skall jag tvinga min kärlek på förakt och sorg, aldrig besudla mina läppar med en kyss, förgiftad av en enda tår av ånger”.
Och han frigjorde sig från hennes armars levande boja och vände sig långsamt bort.
Men till följd av en av dessa reaktioner, så naturliga hos en kvinna, som försvarar sig och som kämpar mot sin egen böjelse, slog Geneviève blixtsnabbt sina armar om Maurices hals, tryckte honom häftigt till sitt hjärta och lade sin kalla kind, ännu fuktig av de tårar som upphört att rinna, mot den unge mannens heta kind.
”O, Maurice”, mumlade hon, ”övergiv mig icke, ty jag har ingen annan än dig i hela världen!”
TRETTIOTREDJE KAPITLET.
MORGONDAGEN.
En vacker sol strålade över de gröna persiennerna och förgyllde bladen på tre stora rosenbuskar, som stodo på ett blomsterbord framför Maurices fönster.
Dessa blommor, som voro så mycket mer dyrbara därför
