att den rätta årstiden för dem var i avtagande, uppfyllde den propra lilla matsalen med en härlig doft. Ett enkelt men inbjudande litet bord stod dukat, och vid det sutto Maurice och Geneviève.
Dörren var stängd, ty på bordet fanns allt det, som de frukosterande kunde behöva. Det var underförstått, att de serverade sig själva.
I det angränsande rummet hördes tjänaren syssla med någonting. Dessa sista vackra dagars värme och liv trängde in genom den halvöppna persiennen och kom rosenbladen, som smektes av solens strålar, att glittra som smaragder och rubiner.
Geneviève lade ned på tallriken den gyllene frukt som hon höll i handen. Hon tycktes försänkt i tankar och smålog endast med sina läppar, under det att hennes stora ögon hade ett smäktande och melankoliskt uttryck. Sålunda satt hon tyst, förströdd och lycklig i sin kärleks solsken, liksom de vackra blommorna i solskenet från himmelen.
Snart sökte hennes blick Maurices och mötte den riktad på henne. Även han såg på henne och drömde vaken.
Då lade hon sin arm, så mjäll och så vit, på den unge mannens axel som darrade; så lutade hon sig mot hans bröst med denna tillit som är mer än kärlek.
Geneviève såg på honom utan att tala och rodnade, medan hon såg på honom.
Maurice behövde endast böja helt lätt på huvudet för att trycka sin mun mot älskarinnans halvt åtskilda läppar.
Han böjde på huvudet. Geneviève bleknade, och hennes ögon slöto sig liksom blombladen på en blomma, som sluter sin kalk för ljusstrålarna.
Sålunda sutto de och drömde i denna ovana lycka, då en häftig ringning kom dem att spritta till.
De flyttade sig ifrån varandra.
Tjänaren kom in och stängde med hemlighetsfull min dörren efter sig.
”Det är medborgaren Lorin”, sade han.
”Ah, den käre Lorin”, sade Maurice. ”Jag skall gå ut och skicka i väg honom. Ursäkta mig ett ögonblick, Geneviève”.
Geneviève hejdade honom.
”Skicka i väg er vän, Maurice!” sade hon. ”En vän, som tröstat er, hjälpt er, upprätthållit er? Nej, jag vill icke fördriva en sådan vän vare sig från ert hem eller från ert hjärta. Låt honom stiga in, Maurice”.
248
