Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

kungar, som bebo det, äro skrivarna, domarna och advokaterna.

Detta rättvisans hemvist är en stor och dyster byggnad, som framkallar mera fruktan för än kärlek till rättvisans stränga gudinna. Man ser där förenade inom detta trånga område alla den mänskliga rättvisans verktyg och attribut. Se där de salar, där man förvarar de häktade, längre in dem, där man dömer dem; längre ned de fängelsehålor, där man stänger in de dömda. Vid porten fanns en liten plats, där de rödglödgade järnen inristade vanärans märke. Ungefär hundra och femtio steg från den första platsen finnes en annan, vidsträcktare, där den sista akten av den fruktansvärda tragedien utspelades, d. v. s. la Grève, där man avslutade det verk, som beslutats i palatset. — Såsom man ser, härskade rättvisan med envåldsmakt överallt.

Alla dessa delar av byggnaden, som voro förenade med varandra, dystra, mörka och gråa, späckade med förgallrade fönster sträckte sig efter quai des Lunettes. Detta är Conciergeriet.

Detta fängelse innehåller fängelsehålor, som sköljas av Seinens svarta och gyttjiga vatten. Det har ävenledes hemliga utlopp, genom vilka förr i tiden fördes ned till floden de stackars offer som det ansågs nödvändigt att avlägsna. År 1793 var Conciergeriet, denna outtröttliga leverantör till schavotten, fullproppat med fångar som inom en timme blevo giljotinens offer. Vid denna tid var den helige Ludvigs gamla fängelse ett sannskyldigt dödens härbärge.

Under valven sutto några järngaller, och nattetid placerades där en röd lykta, ett lämpligt emblem för detta hemvist för olycka och förtvivlan.

Kvällen före den dag, då Lorin, Maurice och Geneviève frukosterade tillsammans, skakades kajens stenläggning av ett dovt mullrande, som kom fängelsets fönsterrutor att skallra och sedan upphörde framför valvporten. Gendarmerna knackade på med sina sabelfästen, porten öppnades och en vagn rullade in på gården. Då dörren svängt upp på sina gångjärn och de rostiga reglarna hade gnisslat, steg en kvinna ur vagnen.

Gallergrinden öppnades med ens för att taga emot henne och stängdes åter efter henne. Tre eller fyra nyfikna huvuden sträcktes fram för att titta på fången vid skenet av facklorna. Så försvunno de åter i mörkret, under det att simpla skämt och rått skratt växlades mellan de sig avlägsnande männen, som kunde höras men icke ses.


251