”Jag har icke ätit något och icke ni heller, Geneviève”.
Då han uttalade detta namn gav han akt på Lorin, men Lorin förändrade icke en min.
”Ah! Du gissade således att det var hon!” sade Maurice till honom.
”Ja, för katten”, svarade Lorin, i det han skar sig en vit och rosig skinkskiva.
”Jag är också hungrig”, sade Geneviève och höll fram sin tallrik.
”Lorin”, sade Maurice, ”jag var sjuk i går kväll”.
”Du var mer än sjuk, du var galen”.
”Ja, men jag tror, att det är du, som är sjuk nu på morgonen”.
”Hur så?”
”Du har ännu icke gjort en enda vers”.
”Jag skall göra en på ögonblicket”, sade Lorin.
Och han lät handling följa på orden.
”Bra”, sade Maurice skrattande. ”Alltid redo med en vers”.
”Och du måste nöja dig med den, eftersom vi ha allvarligare saker att tala om”.
”Vad är det nu då?” frågade Maurice oroligt.
”Endast det att jag fått order att tjänstgöra i Conciergeriet”.
”I Conciergeriet!” sade Geneviève. ”I drottningens närhet?”
”Ja, jag tror det, madame”.
Geneviève bleknade, Maurice rynkade pannan och gjorde ett tecken åt Lorin.
Denne skar sig en ny skiva skinka, dubbelt så stor som den första.
Drottningen hade verkligen blivit förd till Conciergeriet, dit vi nu skola följa efter henne.
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
CONCIERGERIET.
I hörnet av pont au Change och quai aux Fleurs höjer sig återstoden av Ludvig den heliges gamla palats, som vanligtvis kallas Palatset, liksom Rom kallas Staden och som alltjämt behåller sitt kungliga namn, ehuru de enda
250
