Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

fången, ”ärkehertiginna av Österrike, drottning av Frankrike”.

”Drottning av Frankrike?” upprepade portvakten, i det han förvånad höjde sig på armstödet till sin länstol.

”Drottning av Frankrike”, upprepade fången i samma ton.

”Eljest kallad änkan Capet”, sade anföraren för eskorten.

”Under vilket av dessa två namn bör jag skriva in henne?” frågade portvakten.

”Under vilket du vill, om du endast gör det fort”, svarade anföraren för eskorten.

Portvakten sjönk åter ned i sin fåtölj och med en lätt darrning på handen skrev han in i sitt register det namn och den titel, som fången uppgivit — och dessa namn äro ännu synliga i det register, vars dyrbaraste del revolutionsråttorna i Conciergeriet ha knaprat på.

Richards hustru bibehöll alltjämt sin ställning bakom mannens stol och förblev stående med händerna hopknäppta i djupaste medlidande med den stackars varelsen, som stod framför henne.

”Er ålder?” fortsatte portvakten.

”Trettiosju år och nio månader”, svarade drottningen.

Richard antecknade detta jämte signalement och avslutade det hela med de vanliga anteckningarna.

”Så där ja”, sade han, ”nu är det gjort”.

”Vart skola vi föra fången?” frågade anföraren för eskorten.

Richard tog sig ännu en pris snus och såg på sin hustru.

”Ja”, sade denna, ”vi äro icke förberedda på något dylikt, så vi veta knappast …”

”Ni måste ta reda på det”, sade anföraren för eskorten.

”Där är konseljsalen”, svarade kvinnan.

”Hm! Den är mycket stor”, mumlade Richard.

”Så mycket bättre, om den är stor, då kan man så mycket lättare ställa ut vakter där”.

”Kör för rådskammaren”, sade Richard, ”men den är obeboelig för ögonblicket, ty där finns ej någon säng”.

”Det är sant”, sade hans hustru, ”det tänkte jag icke på”.

”Ba!” sade en av gendarmerna. ”Man sätter in en säng i morgon, och morgondagen är snart inne”.

”För övrigt kan medborgarinnan tillbringa natten i vårt rum, icke sant, min gubbe?” sade hustru Richard.

”Nå, men vi då?” sade portvakten.


253