Hoppa till innehållet

Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/261

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

inne i sin cell ända till Marie Antoineltes dom. Man hoppades att på detta sätt undvika de oregelbundenheter, som måste medfölja ett ombyte av vakter flera gånger om dagen, och hade därför lagt ett fruktansvärt ansvar på dessa fångvaktare.

Drottningen hade först denna dag blivit underrättad om detta försiktighetsmått genom de två männens samtal, av vilket varje ord nådde henne, enär de icke hade någon anledning att sänka rösterna. Hon erfor samtidigt både glädje och oro, ty om hon å ena sidan kände, att dessa män måste vara pålitliga, eftersom de blivit utvalda ur en mångfald, tänkte hon å andra sidan, att hennes vänner med större lätthet skulle kunna korrumpera två kända män än ett hundratal okända individer, som utvaldes av slumpen, endast tillfälligtvis kommo i hennes närhet och då blott för en enda dag.

Första natten, innan hon gick till sängs, hade en av gendarmerna enligt sin vana rökt, tobaksröken hade trängt in genom öppningarna i mellan väggen och pinade den stackars drottningen, vars olyckor hade irriterat i stället för att döva hennes nerver.

Hon kände sig snart illamående och yr i huvudet, men fasthållande vid sitt system av oböjlig fasthet, uppgav hon icke den minsta klagan.

Under denna melankoliska vaka, då ingenting bröt nattens tystnad, tyckte hon sig höra stönanden och kvidanden utifrån. De läto hemska och genomträngande som vindens tjut i en mörk och ödslig korridor, då stormen lånar människorösten för att förläna liv åt elementens passioner.

Hon blev snart medveten om att de ljud, som först kommit henne att rycka till, var det dystra och utdragna tjutet av en hund på kajen. Hon kom med ens att tänka på sin stackars Black, som hon icke hade tänkt på från det ögonblick, då hon blivit bortförd från Temple, men vars röst hon nu tyckte sig känna igen.

Faktum var, att det stackars lilla djuret, som genom sin missledda vaksamhet berett sin matmoders undergång, oförmärkt hade sprungit med efter henne och följt efter vagnen till Conciergeriets ingång, där han så när kluvits mitt itu av det dubbla fällgaller av järn, som stängdes efter henne.

Men det trofasta djuret hade snart kommit tillbaka, och som om det förstått, att matmodern befann sig i denna stora stenbyggnad, gnällde och tjöt det, väntande ett smeksamt svar.


255