blunder i fråga om detta uppdrag. Är du säker på att lilla Capet kommer att tala?”
”Han kommer att säga allt, jag önskar”.
”Har han sagt dig det, som vi ämna fråga honom?”
”Ja, han har sagt mig det”.
”Det är av största vikt, att du lovar mig det, medborgare Simon. Detta vittnesmål av barnet blir ödesdigert för modern”.
”För tusan, det räknar jag på!”
”Man har icke hört något !iknande sedan de förtroenden Nero gjorde Narcissus”, mumlade Fouquier allvarligt. ”Än en gång: tänk dig väl för, Simon”.
”Man skulle kunna tro, medborgare, att du tar mig för ett odjur, ty du upprepar jämt och ständigt samma sak. Lyssna till denna jämförelse: När jag lägger en bit läder i vatten, blir det mjukt och smidigt, eller hur?”
”Men … jag vet inte …”, mumlade Fouquier.
”Det blir mjukt och smidigt. Nåväl, lilla Capet blir i mina händer mjukare än det mjukaste läder”.
”Kanske det”, stammade Fouquier. ”Är det allt, du har att säga mig?”
”Allt … Jag hade så när glömt! Här är en angivelse”.
”Omigen? … Du överhopar mig med arbete”.
”Man måste tjäna fäderneslandet”.
Och Simon räckte fram en papperslapp, lika svart som det läder, han talat om. Fouquier tog den och läste det skrivna.
”Omigen din medborgare Lorin? Du hatar således denne man djupt?”
”Jag finner honom alltid handla fientligt mot lagen. Han sade: Adjö, madame" till en ung kvinna, som hälsade på honom från ett fönster. I morgon hoppas jag kunna säga några ord om en annan misstänkt, den där Maurice, som var municipal i Temple under nejlikeaffären”.
”Ja visst! Ja visst!” sade Fouquier, småleende åt Simon.
Han räckte honom handen och vände honom sedan ryggen på ett abrupt sätt, som utvisade, att han icke var vidare förtjust i skomakaren.
”Vad i h-e vill du, att jag skall vara säker på? Många ha blivit giljotinerade för mindre”.
”Åh, tålamod”, sade Fouquier lugnt. ”Man kan icke göra allt på en gång”.
Och han gick hastigt ut genom gallergrinden.
264
