Simon letade med blicken efter medborgaren Thédore, liksom för att trösta sig 1 hans sällskap. Men han syntes icke till längre i salen.
Simon hade emellertid knappast gått ut genom västra grinden, förrän Théodore åter blev synlig vid hörnet av en skrivares kabyss. Innehavaren av denna kabyss följde med honom.
”Hur dags stängas järngrindarna?” frågade Théodore denne man.
”Klockan fem”.
”Och vad gör man sedan härinne?”
”Ingenting. Salen är tom ända till i morgon”.
”Inga ronder? Inga besök?”
”Nej, monsieur. Kabysserna stängas med nyckel”.
Vid ordet ”monsieur” rynkade Théodore pannan och såg sig misstänksamt omkring.
”Äro pistolerna och bräckjärnet i gott förvar i kabyssen?” frågade han.
”Ja, under mattan”.
”Återvänd i så fall hem till oss … Apropå det, visa mig ännu en gång domsalen, som icke har förgallrade fönster och vetter mot gården, nära place Dauphiné”.
”Till vänster mellan pelarna, under lyktan”.
”Bra! Gå nu, och håll hundarna i beredskap på den överenskomna platsen”.
”Lycka till, monsieur! Lycka till! … Räkna på mig!”
”Nu är rätta ögonblicket inne … ingen tiltar hit … öppna dörren till din kabyss!”
”Det är gjort, monsieur. Jag skall be för er!”
”Det är icke för mig, du skall be. Adjö!”
Och efter en vältalig blick gled medborgare Théodore in under kabyssens låga tak och försvann, som om han varit en skugga av skrivaren, som låste dörren.
Den värde skrivaren tog nyckeln ur låset, stoppade några papper under armen och lämnade den stora salen samtidigt med några få andra tjänstemän, som, så fort klockan började slå fem, rusade ut ur sina kabysser, likt eftertruppen av en försenad bisvärm.
