neral”, fortsatte arkitekten med eftertryck, ”den här stenen leder till en underjordisk gång, som utmynnar i registratorskontoret efter att ha passerat under änkan Capets cell. Låt oss lyfta upp denna sten och följ sedan med mig ned i den underjordiska gången, så skall jag visa er, att två män, till och med endast en, skulle kunna föra bort henne, utan att någon har en aning därom”.
Ett mummel av förfäran och beundran drog genom den lilla gruppen och nådde svagt medborgaren Théodore, som tycktes förvandlad till en bildstod.
”Betänk, vilken fara vi äro utsatta för”, återtog Giraud. ”Nåval, med ett järngaller, som jag skall låta sätta upp i denna underjordiska gång, innan den nått fram till änkan Capets cell, räddar jag fäderneslandet”.
”Ah, medborgare Giraud, detta är en sublim tanke av dig!” utbrast Santerre.
”Måtte helvetet uppsluka dig, trefaldiga idiot!” brummade patrioten med tilltagande raseri.
”Lyft nu upp stenen”, sade arkitekten till Gracchus, som jämte lyktan även bar ett bräckjärn.
Medborgaren Gracchus grep sig verket an, och ögonblicket efteråt var stenen upplyft.
Då blev den underjordiska gången synlig jämte trappan, som förlorade sig i djupet, under det att den fuktiga luften strömmade upp som en giltig ånga.
”Ännu ett misslyckat försök!” - mumlade medborgaren Théodore. ”O, himmeln vill således icke, att hon skall undkomma, och hennes sak måste alltså vara förbannad!”
TRETTIOSJUNDE KAPITLET.
MEDBORGAREN GRACCHUS.
De tre männen stodo orörliga ett ögonblick invid öppningen till den underjordiska gången, under det att fångvaktaren lysle ned med lyktan, vars sken icke kunde tränga ned i dess djup.
Arkitekten blickade triumferande ned på sina tre kamrater från sitt snilles höjd.
”Nå?” sade han om ett ögonblick.
”Ja, för tusan!” svarade Santerre. ”Där är mycket rik-
