Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

tigt den underjordiska gången. Det är obestridligt. Nu återstår endast att uppdaga, vart den leder”.

”Ja, det återstår att uppdaga”, instämde Richard.

”Gott, stig ned, medborgare Richard, så får du se, om jag talat sanning”.

”Jag har något bättre att föreslå än att gå ned där”, sade portvakten. ”Vi återvända tillsammans med dig och generalen till Conciergeriet, så får du lyfta upp stenen framför eldstaden, och vi få se”.

”Mycket bra!” sade Santerre. ”Laåt oss gå”.

”Men var försiktig”, sade arkitekten. ”Om denna sten förblir öppen, kan den ingiva någon en idé”.

”Vem tusan tror du kommer hit vid denna timme?” sade Santerre.

”Dessutom är salen övergiven”, sade Richard, ”och det blir tillräckligt att lämna Gracchus kvar här. Stanna här, medborgare Gracchus, så återvända vi till dig från andra ändan av gången”.

”Gott”, sade Gracchus.

”Är du beväpnad?” frågade Santerre.

”Jag har min sabel och det här bräckjärnet, medborgare general”.

”Utmärkt! Håll god vakt. Vi äro hos dig om tio minuter.

Och efter att ha stängt järngrinden avlägsnade sig alla tre genom galleri Des Merciers för att återvända till Conciergeriets privatingång.

Fångvaktaren såg dem avlägsna sig. Han följde dem med blicken, så länge han kunde se dem, och han lyssnade efter deras steg, så länge han kunde höra dem. När sedan tystnad inträdde och han trodde sig vara alldeles ensam, ställde han ned sin lykta på golvet, satte sig ned med benen dinglande över öppningen och försjönk i tankar.

Även fångvaktare försjunka emellanåt i tankar, fastän man i allmänhet icke gör sig besvär med att taga reda på vad de då tänka på.

Helt plötsligt, just då han befann sig mitt i sina meditationer, kände han en tung hand på sin axel.

Han vände sig om, såg en obekant man och ville uppge ett rop, men i samma ögonblick pressades en iskall pistolmynning mot hans panna.

Rösten stockade sig i hans strupe, hans armar föllo kraft lösa ned utefter sidorna, och hans ögon antogo sitt mest bönfallande uttryck.


272