”Icke ett ord”, sade nykomlingen, ”i annat fall är du en död man”.
”Vad vill ni, monsieur?” stammade fångvaktaren.
Till och med '93 gavs det ögonblick, då man avsvor sina åsikter om allmän jämlikhet, icke duade varandra och glömda kalla varandra medborgare.
”Jag vill”, svarade medborgare Theodore, ”att du låter mig stiga ned där”.
”Varför det?”
”Det hör inte hit!”
Fångvaktaren betraktade med största häpnad denne man, som framställde denna begäran.
Men under tiden tyckte hans interlokutör sig urskilja en stråle av förståelse i mannens blick.
Han sänkte sitt vapen.
”Skulle du vägra att förtjäna en förmögenhet?”
”Det vet jag inte, ty ingen har någonsin gjort mig det förslaget”.
”Gott, då börjar jag”.
”Att erbjuda mig en förmögenhet?”
”Ja”.
”Vad förstår ni med en förmögenhet?”
”Femtiotusen francs t. ex. Det är ont om pengar nu för tiden, och femtiotusen francs äro i dag värda en miljon. Nåväl, jag erbjuder dig femtiotusen francs”.
”För att låta er stiga ned där?”
”Ja. Men på det villkoret att du kommer med mig och att du hjälper mig med det, som jag skall utföra”.
”Men vad är det ni skall utföra? Om fem minuter kommer denna underjordiska gång att vara uppfylld av soldater, som häkta er”.
Medborgare Théodore blev slagen av allvaret i detta argument.
”Kan du förhindra, att dessa soldater komma ned dit?”
”Jag vet ingen utväg och kan icke hitta på någon”.
Och det syntes på fångvaktaren, att han gnuggade geniknölarna för att uppdaga någon utväg, som för honom skulle vara värd femtiotusen francs.
”Men”, sade medborgare Théodore, ”kunna vi gå ned där i morgon?”
”Ja, otvivelaktigt, men i morgon har man i denna underjordiska gång satt upp ett järngaller, som kommer att avstänga den i hela dess vidd, och för säkerhetens skull kommer detta järngaller att vara solitt och utan dörr”.
