”De skola vara här före daggryningen, och gallret skall bli uppsatt under sessionen”, svarade en röst, som tycktes komma ur jordens innandöme.
”Och du skall ha räddat fäderneslandet”, sade Santerre till hälften på skämt, till hälften på allvar.
”Du anar föga, hur sant du talar, medborgare general”, mumlade Gracchus.
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
DET KUNGLIGA BARNET.
Såsom vi sett i ett föregående kapitel, skulle rättegången mot drottningen nu taga sin början.
Man kunde redan se, att det allmänna hatet, som så länge tagit sig utlopp i mummel, äntligen skulle bli tillfredsställt genom offret av detta illustra huvud.
Det saknades icke utvägar att få detta huvud att falla, och Fouquier-Tinville, denne ödesdigre allmänne åklagare, hade föresatt sig att icke försumma de nya anklagelser, som Simon lovat att ställa till hans disposition.
Dagen efter den dag, då Simon och han möttes i la Salle des Pas-Perdus, skrämdes de fångar, som ännu voro kvar i Temple, av vapenlarm.
Dessa fångar voro madame Elisabeth, madame royale och gossen, som efter att i vaggan blivit kallad majestät nu icke kallades annat än lilla Ludvig Capet.
General Hanriot med sin trefärgade plym, sin stora häst och sin stora sabel trädde, åtföljd av flera nationalgardister, in i tornet där det kungliga barnet försmäktade.
Vid generalens sida gick en registrator med elak uppsyn, bärande en liten skrivpulpet, en rulle papper och svängande sin omåttligt långa penna.
Efter skrivaren kom allmänna åklagaren. Vi ha sett, vi känna igen och vi återfinna senare denna man, torr, gul och iskall, vars blodsprängda ögon kommo till och med den morska Santerre att darra, då han var klädd i krigsrustning.
Några nationalgardister och en löjtnant följde efter dem.
Med ett hycklande småleende på läpparna och hållande sin björnskinnsmössa i ena handen och sin spannrem i den
276
