andra, trädde Simon fram för att visa kommissionen vägen.
De kommo till ett mycket smutsigt rum, stort och kalt, vid vars bortre ände unge Ludvig satt alldeles orörlig i sin säng.
När vi sågo den stackars gossen fly för Simons brutala vrede, fanns det ännu kvar hos honom ett slags vitalitet, som uppreste sig mot Templeskomakarens behandling. Han flydde, han skrek, han grät. Då kände han fruktan, då led han, då hoppades han.
Men i dag hade både fruktan och hopp försvunnit. Lidandet fanns otvivelaktigt ännu kvar, men om det fanns kvar, så begravde martyrbarnet, som man på ett så grymt sätt tvingat att umgälla föräldrarnas fel, det i djupet av sitt hjärta och beslöjade det under skenet av en fullkomlig okänslighet.
Han höjde icke ens på huvudet, då kommissionen kom in till honom. Kommissionens medlemmar togo utan vidare ceremonier plats; allmänne åklagaren slog sig ned vid huvudgärden, Simon vid fotändan av sängen, skrivaren vid fönstret, nationalgardisterna och deras löjtnant på ena sidan och en smula i halvmörkret.
De bland de närvarande, som betraktade den lilla fången med något intresse eller till och med endast litet nyfikenhet, lade märke till gossens blekhet och hans egendomliga fetma, som icke var sund, hans krokiga ben, vars leder redan börjat svullna.
”Det där barnet är mycket sjukt”, sade löjtnanten i så bestämd ton, att Fouquier-Tinville som redan slagit sig ned för att börja förhöret, vände sig om.
Lilla Capet höjde blicken och sökte i halvmörkret efter den, som hade uttalat dessa ord, och han kände igen samma unga man, som redan en gång förut på Templegården hindrat Simon från att slå honom. En älsklig och intelligent blick lyste till i hans djupa blå ögon — det var allt.
”Ah, är det du, medborgare Lorin”, sade Simon, i det han sålunda riktade Fouquier-Tinvilles uppmärksamhet på Maurices vän.
”Jag själv, medborgare Simon”, svarade Lorin med sin orubbliga glättighet.
Och ehuru Lorin alltid var redo att möta faran, var han icke mannen att gagnlöst söka den, så han begagnade sig av denna omständighet till att buga sig för Fouquier-Tinville, som hövligt besvarade hans hälsning.
