”Jag tror, att du sade, medborgare”, sade allmänne åklagaren, ”att gossen är sjuk. Är du läkare?”
”Jag har åtminstone studerat medicin, om jag också icke är läkare”.
”Nå, och vad ser du hos honom?”
”Såsom sjukdomssymptom?” frågade Lorin.
”Ja”.
”Jag ser, att hans kinder och ögon äro svullna och hans händer magra och vita, hans knän svullna, och om jag skulle ta hans puls, skulle jag säkerligen kunna räkna till åttiofem à nittio pulsslag i minuten.
Gossen föreföll oberörd av detta uppräknande av hans lidanden.
”Och vad kan vetenskapen tillskriva detta fångens tillstånd?” frågade allmänne åklagaren.
Lorin kliade sig på näsan, i det han mumlade:
”Phyllis vill att jag skall tala,
Jag har icke minsta lust därtill.
Medborgare”, svarade han högt, ”jag känner verkligen icke till lille Capets kroppskonstitution tillräckligt för att besvara den frågan. Men …”
Simon spetsade öronen och skrattade i mjugg, när han såg sin fiende helt nära däran att kompromettera sig.
”Men”, fortsatte Lorin, ”jag tror, att han icke får tillräckligt med motion”.
”Det tror jag det”, sade Simon. ”Den lille lymmeln vill inte gå”.
Gossen förblev alldeles oberörd av skomakarens ord.
Fouquier-Tinville reste sig upp, gick fram till Lorin och sade något med sänkt röst.
Ingen hörde allmänne åklagarens ord, men det var uppenbart, att dessa ord hade formen av en fråga.
”Ah! tror du det medborgare? Det är en mycket allvarlig anklagelse mot en mor …”
”I varje fall skola vi nu få veta det”, sade Fouquier. ”Simon påstår, att han hört honom säga det, och han har åtagit sig att förmå honom att erkänna det”.
”Det vore ohyggligt”, sade Lorin. ”Men när allt kommer omkring, så är det möjligt, ty österrikiskan är icke fritagen från synd, och vare sig det är rätt eller orätt, angår det icke mig — de ha utmålat henne som en Messalina, men icke nöjda med det vilja de nu göra henne till en Agrippina. Jag får erkänna, att det förefaller mig litet för mycket”.
278
