att lilla Capet är en sådan pratmakare, då ni två äro ensamma, men är alldeles stum inför andra”.
”O, om vi endast vore ensamma!” sade Simon.
”Ja, om ni endast vore ensamma, men olyckligtvis äro ni icke ensamma. O, om ni vore ensamma, präktige Simon, utmärkte patriot, så du då skulle bearbeta det stackars barnet, eh? Men ni äro ej ensamma, och du vågar ej visa ditt ursinne inför hederliga män som vi, som veta, att antikens folk, som vi försöka taga till mönster, respekterade alla, som voro svaga. Du vågar det icke, ty ni äro icke ensamma, och du är icke tapper, min präktige Simon, då du har barn på fem fot och sex tum att slåss med”.
”O!” mumlade Simon gnisslande med tänderna.
”Capet”, återtog Fouquier, ”har du anförtrott Simon några hemligheter?”
Barnet vände sig icke om, men i dess blick syntes ett uttryck av ironi, som är omöjligt att beskriva.
”Om din mor?” fortsatte Fouquier.
Ett uttryck av djupaste förakt drog över gossens ansikte.
”Svara ja eller nej”, utbrast Hanriot.
”Svara ja!” röt Simon, i det han höjde sin knutna hand över gossen.
Barnet ryste men gjorde ej en rörelse för att undgå slaget.
De närvarande skreko till av avsky.
Lorin gjorde ännu mer, ty innan skurken hunnit sänka armen, grep han honom om handleden.
”Vill du släppa mig?” tjöt Simon, purpurröd av raseri.
”Seså”, sade Fouquier, ”det ligger ingenting ont i att en mor älskar sitt barn, men säg, på vilket sätt din mor älskade dig, Capet. Det blir kanske till nytta för henne”.
Den unge fången ryckte till vid tanken på att han skulle vara sin mor till nytta.
”Hon älskade mig såsom en mor älskar sin son, monsieur”, sade han. ”Det finns icke två sätt för mödrar att älska sina barn eller två sätt för barn att älska sin mor”.
”O, du lilla orm!” röt Simon, ”jag håller fast vid att du sagt mig, att din mor …”
”Det har du nog drömt”, inföll Lorin lugnt. ”Du måste ofta vara utsatt för mardrömmar, Simon”.
”Lorin! Lorin!” väste Simon.
”Ja, Lorin! Än sedan då? Det finns intet sätt att slå Lo-
