Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

man, rådgjorde de nu sinsemellan i den uppenbara avsikten olt återvinna den förlorade terrängen. De voro åtta mot en; tre voro beväpnade med gevär, de övriga med pistoler och pikar. Maurice hade endast sin sabel: det måste bli en ojämn strid. Till och med kvinnan förstod det, ty hon sänkte huvudet och suckade.

Vad Maurice beträffar, så stod han där med rynkad panna, föraktfullt krökta läppar och dragen sabel, obeslutsam, ett rov mellan en mans och en medborgares känslor — den ena uppmanande honom att beskydda kvinnan, den andra rådande honom att uppge henne. Helt plötsligt såg han vid hörnet av rue des Bons-Enfants reflexen av flera musköter och hörde de avmätta stegen av en patrull, som, då den såg folksamlingen, stannade på några stegs avstånd, varpå korpralen frågade: ”Vem där?”

”Vän”, sade Maurice. ”Avancera, Lorin!”

Den, som emottog denna order, satte sig i spetsen för sina åtta man, och kom hastigt fram.

”Är det du, Maurice?” sade korpralen. ”Åh, din don Juan! Vad gör du inte vid denna tid på dygnet?”

”Jo, jag kommer från sektionen Bröder och vänner”.

”Ja, för att hälsa på hos systrar och väninnor. Det där känner man nog till.

Hör på, min sköna,

när midnattstimman klingar,
jag skyndar till din jungfrubur …

Är det inte så?”

”Nej, min vän, du misstar dig. Jag var på väg direkt hem till mig, då jag fick se den här medborgarinnan gripas av dessa frivilliga och sprang fram och frågade, varför de ville anhålla henne”.

”Alldeles likt dig”, sade Lorin. ”Sådan är den franske kavaljeren …”

Så vände han sig till de frivilliga.

”Och varför anhöllo ni denna kvinna?” frågade den poetiske korpralen.

”Det ha vi redan omtalat för löjtnanten”, svarade anföraren. ”Därför att hon icke hade något säkerhetspass”.

”Ba!” sade Lorin. ”Det var verkligen ett svårt brott!”

”Känner du således icke till kommunens beslut?”

”Jo, men det finns en annan lag, som upphäver det”.

”Vilken då?”


23