”Den svarta flaggan vajar över Hôtel de Ville och fäderneslandet är i fara, därför att tvåhundratusen slavar marschera mot Frankrike”, svarade officeren, ”men inte därför att en kvinna springer genom Paris gator klockan tio på kvällen. Men det hör inte hit, medborgare. Det finns ett sådant beslut av kommunen, och ni gjorde endast er plikt, och om ni svarat mig med ens, hade vår förklaring blivit mycket kortare och förmodligen även mindre stormig. Det är bra att vara patriot, men det är lika bra att vara artig, och jag anser, att den officer, som medborgare böra visa aktning, är just den, som de själva tillsatt. Tag nu kvinnan med er. Ni ha er frihet att bege er av”.
”O, medborgare!” utbrast i sin tur kvinnan och grep Maurice i armen. ”Överlämna mig icke i dessa råa och halvdruckna mäns våld!”
”Gott!” sade Maurice. ”Tag mig under armen, så skall jag föra er tillsammans med dem till posteringen”.
”Till posteringen?” upprepade kvinnan i förfäran. ”Varför skall jag föras till posteringen, när jag icke gjort något ont?”
”Ni föres dit med anledning av beslutet, att ingen får vistas ute utan pass”.
”Men, monsieur, jag var okunnig därom”.
”Medborgarinna, vid vaktposteringen kommer ni att finna hederliga män, som skola till fullo förstå era skäl och av vilka ni icke har något att frukta”.
”Monsieur”, sade den unga kvinnan, i det hon tryckte Maurices arm, ”det är icke längre förolämpningar jag fruktar, det är döden. Om de föra mig till vaktposteringen, är jag förlorad”.
ANDRA KAPITLET.
DEN OKÄNDA.
Det låg i denna röst så mycken fruktan, uppblandad med förfining, att Maurice spratt till. Denna skälvande röst hade trängt till hans hjärta som en elektrisk stöt. Han vände sig om mot de frivillige, som nu samtalade med varandra. Förödmjukade av att ha hållits i schack av en enda
22
