Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/290

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

I den storm som lössläpper vinden och slungar blixten, bli duvornas rede skakat samtidigt med det träd, där de slagit upp sitt bo.

Geneviève gick från den ena förfäran till den andra. Nu kände hon icke längre fruktan för Maison Rouges skull, hon darrade för Maurices skull.

Hon kände sin man tillräckligt väl att veta, att från det ögonblick då han varit försvunnen var han räddad. Men då hon nu var förvissad om hans räddning, darrade hon för sin egen skull.

Hon vågade icke anförtro sin sorg åt den minst rädde man under denna tid, då ingen kände fruktan, men den förråddes tydligt av hennes förgråtna ögon och bleka kinder.

En dag kom Maurice in helt sakta och utan att Geneviève, som satt försänkt i djupa tankar, hörde honom komma in. Maurice stannade på tröskeln och såg Geneviève sitta orörlig, med stel blick, händerna vilande i knäet och huvudet tankfullt nedsjunket mot bröstet.

Han betraktade henne ett ögonblick med djupaste sorgsenhet, ty allt det, som försiggick i den unga kvinnans hjärta, var lika uppenbart för honom, som om han hade läst hennes minsta tanke.

Så tog han ett steg fram mot henne och sade:

”Ni älskar icke längre Frankrike, Geneviève, erkänn det för mig. Ni flyr till och med den luft, som man indandas här, och endast med största motsträvighet närmar ni er fönstret”.

”Ack”, sade Geneviève, ”jag vet mycket väl, att jag icke kan dölja mina tankar för er. Ni har gissat rätt, Maurice”.

”Det är dock ett vackert land”, sade den unge mannen. ”Livet här är viktigt och väl upptaget numera. Domstolarnas brinnande verksamhetsiver, klubbarna, sammansvärjningarna göra stunderna, som vi tillbringa i vårt hem, angenämare. Man älskar det mera brinnande, kanske av fruktan att icke kunna älska det i morgon, ty i morgon har man kanske upphört att leva”.

Geneviève ruskade på huvudet.

”Ett otacksamt land att tjäna”, sade hon.

”Hur så?”

”Jo, ni som har gjort så mycket för friheten, är ni icke i dag till hälften misstänkt?”

”Men ni, kära Geneviève”, sade Maurice med en blick av brinnande kärlek, ”ni, denna frihets svurna fiende, ni som

284