Hon fortsatte med sitt arbete.
Dörrarna till salongen voro stängda. Hon hörde tjänaren i förrummet.
Hon höll en notrulle i handen och letade efter ett snöre att knyta om den.
”Scevola!” ropade hon.
Hon hörde, hur steg i det angränsande rummet närmade sig.
”Scevola!” upprepade hon. ”Var god och kom hit”.
”Här är jag!” svarade en röst.
Vid ljudet av denna röst vände Geneviève sig om och uppgav ett skri.
”Min man!” utbrast hon,
”Jag själv”, svarade Dixmer lugnt.
Geneviève stod på en stol och letade i ett skåp efter ett snöre. Hon kände formlig yrsel och föll baklänges, i det hon bredde ut armarna och inom sig önskade, att hon kunde kasta sig i en avgrund.
Dixmer uppfångade henne i sina armar och bar henne fram till en soffa.
”Vad är det fatt med er, min kära vän? Vad är det? Min närvaro måtte ha framkallat en oangenäm inverkan på er”.
”Jag dör!” stammade Geneviève, i det hon vände sig bort och slog händerna för ansiktet för att utestänga den skräckingivande synen.
”Trodde ni verkligen, att jag var död, min kära vän? Tar ni mig för en vålnad?”
Geneviève såg sig omkring med förfärad min, och när hennes blick föll på Maurices porträtt, gled hon ned ur soffan och sjönk på knä för att anropa denna maktlösa bild, som alltjämt fortsatte att småle, om hjälp.
Den stackars kvinnan förstod till fullo de hotelser, som lågo under Dixmers låtsade lugn.
”Ja, mitt kära barn”, fortsatte garvaren. ”Det är verkligen jag. Ni trodde mig kanske vara långt borta från Paris, men nej, jag stannade kvar här. Dagen efter den, jag lämnat mitt hem, återvände jag dit och såg det förvandlat till en askhög. Jag anställde efterforskningar efter er, men ingen hade sett er. Då började jag leta, och det har kostat mig mycken möda att återfinna er. Jag erkänner, att jag icke trodde, att ni skulle vara här. Jag hade emellertid mina misstankar, och som ni ser, är jag nu här. Hur mår Maurice? Jag är förvissad om att ni lidit mycket, eftersom ni, en sådan god rojalist, varit nödsa-
