till det allra nödvändigaste, ty vår avresa får icke se ut som en flyttning”.
”Var lugn”.
Den unge mannen tog ett steg mot dörren.
”Maurice!” sade Geneviève.
Han vände sig om och såg den unga kvinnan stå med utbredda armar.
”På återseende! På återseende! Och var vid gott mod, älskade. Inom en halvtimme är jag åter här hos dig”.
Då Geneviève var ensam, började hon vidtaga sina förberedelser till resan.
Hon vidtog dessa förberedelser med ett slags nervös iver. Så länge hon stannade kvar i Paris, skulle hon känna sig dubbelt brottslig. Då hon väl befann sig utom Frankrike, då hon väl befann sig i främmande land, skulle hon tycka, att hennes brott, som snarare var ett brott av ödet än av henne själv, skulle trycka ned henne mindre.
Hon gick till och med så långt, att hon hoppades, att hon i ensamheten och isoleringen till sist skulle glömma, att det existerade en annan man än Maurice.
De skulle fly till England, det var överenskommet. Där skulle de ha ett litet hus, en liten stuga, som låg alldeles för sig själv. Och de skulle byta om namn, och deras två namn skulle bli ett enda.
Där skulle de engagera två tjänare, som voro absolut okunniga om deras förflutna. Av en händelse föll det sig så, att både Maurice och Geneviève talade engelska.
Ingendera av dem lämnade i Frankrike kvar något, de saknade, såvida det icke skulle vara denna mor, som man alltid saknar, till och med om det är denna styvmoder, som kallas fäderneslandet.
Geneviève började således ställa i ordning allt, som var erforderligt för resan eller, rättare sagt, flykten.
Hon fann ett slags otydligt nöje i att bland alla dessa föremål utvälja sådana, som Maurice tyckt särskilt mycket om — den rock, som bäst framhöll hans figur, den halsduk, som gick bäst ihop med hans hy, de böcker, han oftast bläddrat i.
Hon hade redan gjort sitt val. Kläder, underkläder och böcker, som skulle packas ned i kofferterna, lågo kringströdda på stolarna, soffan och pianot.
Så hörde hon plötsligt nyckeln vridas om i låset.
”Bra!” sade hon. ”Det är Scevola, som kommer tillbaka, ty Maurice kan väl inte ha hunnit hem igen”.
288
