”Men ni hade mor Richard på er sida, antager jag”.
”Ja, lyckligtvis! Hon ställde till en scen med sin man, förebrådde honom, att han hade ett dåligt hjärta, och till sist sade pappa Richard till mig: ’Gott medborgare Gracchus, kom överens med någon av dina vänner som kan betala dig litet i förskott på din lön, presentera honom såsom din ställföreträdare, och jag lovar att taga emot honom’. Då gick jag min väg, i det jag sade: ’Det är bra, pappa Richard, jag skall gå och leta rätt på honom’.”
”Och har du funnit honom, min präktiga kamrat?”
I samma ögonblick kom värdinnan tillbaka in med medborgare Gracchus’ soppa och halvbutelj.
Detta passade varken patrioten eller Gracchus, som otvivelaktigt hade en hel del att säga varandra.
”Medborgarinna”, sade fångvaktaren, ”jag har i dag fått en liten gratifikation av pappa Richard, så att jag kan kosta på mig en fläskkotlett med gurka och en butelj bourgogne. Skicka din tjänsteflicka till slaktaren efter en kotlett och gå själv ned i källaren efter vinet”.
Värdinnan gav genast sina tillsägelser. Tjänsteflickan gick ut genom porten åt gatan, och hon själv gick ut genom källardörren.
”Bra”, sade patrioten, ”du är en intelligent gosse”.
”Ja, så intelligent, att jag trots era vackra löften icke döljer för mig själv, vilket slut vi båda få. Anar ni, vilket detta slut blir?”
”Ja, fullkomligt”.
”Vi riskera båda våra halsar”.
”Oroa dig icke för min hals”.
”Jag får erkänna, monsieur, att det icke är er hals, som förorsakar mig den största oron”.
”Är det din egen?”
”Ja”.
”Men om jag uppskattar den till dubbelt dess värde?”
”Å, monsieur, det finns ingenting dyrbarare än en hals”.
”Inte din”.
”Varför inte min?”
”Åtminstone inte i detta ögonblick”.
”Vad menar ni med det?”
”Jag menar, att din hals icke är värd en enda obol, under förutsättning till exempel att jag vore en av välfärdsutskottets agenter, ty då bleve du giljotinerad i morgon”.
Fångvaktaren vände sig om så abrupt, att hunden skällde på honom.
