Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/307

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hjärta skulle icke vilja trösta en vacker, bedrövad kvinna och, såsom medborgaren Dorat säger: ”Förläna den vita rosen en varmare färgskiftning”.

De två registratorerna superade med mycket god aptit. Det var endast madame Durand som ingenting åt.

Under tiden gav den ena frågan den andra.

Krigsministerns registrator frågade sin kollega med en då för tiden anmärkningsvärd nyfikenhet om de dramer, som dagligen utspelades, om sedvänjorna i palatset, vilka dagar som domar avkunnades, och hur övervakningen skedde.

Palatsregistratorn, som kände sig förtjust över att man åhörde honom med sådan uppmärksamhet, svarade beredvilligt och berättade om fångvaktarnas vanor, om Fouquier-Tinvilles vanor och slutligen även om medborgaren Santerre, den förnämste aktören i denna tragedi, som varje kväll utspelades på place de la Révolution.

Sedan vände han sig till sin kollega och värd och bad i sin tur om upplysningar om hans ministerium.

”Å”, sade Durand, ”jag är icke så bra insatt i saken som ni, ty jag är en person av mycket mindre betydenhet, enär jag snarare är registratorns sekreterare än innehavare av platsen. Jag utför första registratorns arbete. En obskyr sysselsättning för mig med mycket arbete, för honom förtjänsten. Men det är vanligt med alla byråkratier, till och med revolutionära sådana. Jord och himmel förändras måhända en dag, men ämbetsverk förändras aldrig”.

”Nåväl, jag skall hjälpa er, medborgare”, sade palatsregistratorn, hänförd av sin värds goda vin och framför allt av madame Durands vackra ögon.

”Tack så mycket”, sade den, till vilken detta vänliga erbjudande gjorts. ”Alla förändringar i fråga om arbete och arbetsplats äro en förströelse för en stackars tjänsteman, och jag är snarare rädd för att mitt arbete i Conciergeriet skall ta slut, än att det skall bli långvarigt, och därför tänkte jag, att jag varje kväll skulle kunna taga med mig till byrån madame Durand, som har mycket tråkigt här hemma …”

”Jag kan icke se något hinder för det”, sade palatsregistratorn förtjust vid utsikten till den behagliga förströelse, som hans kollega lovade honom.

”Hon skall diktera fånglistorna för mig”, fortsatte medborgaren Durand, ”och emellanåt, när vi slutat vårt arbete och om ni icke funnit denna kväll alltför tråkig, kan ni komma med oss för att uppleva en likadan”.


301