”Ja, men icke alltför ofta”, svarade palatsregistratorn med fåraktig min, ”ty jag försäkrar er, att jag får uppsträckning om jag kommer tillbaka senare än vanligt till ett visst litet hus vid rue de la du Petite-Muse”.
»Å, den saken skola vi ordna riktigt bra», sade Durand. ”Icke sant, min kära vän?”
Madame Durand, som alltjämt var mycket blek och mycket sorgsen, såg på sin man och svarade:
”Det skall bli, såsom ni vill”.
Klockan slog elva. Det var på tiden att draga sig tillbaka. Palatsregistratorn reste sig upp och tog avsked av sina nya vänner och uttalade det stora nöje, det berett honom att göra bekantskap med dem och deras middag.
Medborgaren Durand följde sin vän ända till trappan. När han sedan kom in igen, sade han:
”Se så, Geneviève, gå och lägg er”.
Utan att svara reste den unga kvinnan sig upp, tog en lampa och gick in i rummet till höger.
Durand eller, rättare sagt, Dixmer satt orörlig och iakttog henne med tankfull min. Så gick han in i sitt eget rum på andra sidan.
FYRTIOANDRA KAPITLET.
DE TVÅ BILJETTERNA.
Från och med detta ögonblick arbetade krigsministerns registrator träget i sin palatskollegas arbetsrum, och madame Durand dikterade fånglistorna efter de redan förut utskrivna registren, under det att Durand kopierade med största iver.
Durand iakttog allt, utan att tyckas ägna sin uppmärksamhet åt någon eller något. Han hade observerat, att klockan nio varje kväll Richard eller hans hustru ställde en korg med matvaror vid dörren.
I samma ögonblick som registratorn sade till gendarmen:
”Jag går min väg, medborgare”, kom gendarmen, vare sig det var Gilbert eller Duchesne, ut, tog korgen och bar in den till Marie Antoinette.
Under de tre kvällar i rad, då Durand stannat längre än vanligt på sin post, hade även korgen stått längre orörd
302
