Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

henne av en av hennes vänner, och hon jämförde verktygets svaghet med järnstängernas tjocklek.

Till all lycka sutto dessa järnstänger fast i väggen endast på den ena sidan, d. v. s. nedtill.

Den övre delen omslöts av en tvärstång, så det återstod endast att rycka av järnstången, så skulle den ge efter.

Men det var icke den fysiska svårigheten, som oroade drottningen. Hon förstod mycket väl, att saken var möjlig, och det var just denna möjlighet, som kom hoppet att blända hennes ögon liksom en blodröd eldslåga.

Hon insåg, att hennes vänner, för att nå fram till henne, nödvändigtvis måste döda de män, som bevakade henne, och hon kunde icke till något pris ge sitt samtycke till deras död — dessa män voro de enda som sedan lång tid tillbaka visat henne något medlidande.

Men på andra sidan, utanför dessa järnstänger, som man bett henne såga igenom, på andra sidan om liken av dessa två män, som skulle dö i sina försök att hindra hennes räddare från att nå fram till henne, lågo livet, friheten, ja, kanske till och med hämnden, tre ting så ljuva, i all synnerhet för en kvinna som bad Gud förlåta henne dessa brinnande önskningar.

För övrigt trodde hon att icke den minsta misstanke skulle vakna hos hennes vaktare och att de icke ens voro medvetna om någon fälla, i vilken man ville locka deras fånge, naturligtvis under antagande att komplotten var en fälla.

Dessa okonstlade män skulle ha förrått sig för dessa ögon, som tillhörde en kvinna van att uppdaga det onda, som hon lidit så djupt av.

Drottningen övergav således helt och hållet den tanken att dessa två närmanden voro avsedda såsom en fälla. Men allt eftersom fruktan för att bli lockad i en snara försvann, tilltog hennes fruktan för att blod skulle utgjutas för hennes skull, till och med inför hennes ögon.

”Sällsamma öde! Sublima skådespel!” mumlade hon. ”Två sammansvärjningar samtidigt för att rädda en stackars drottning eller, rättare sagt, en stackars fånge, som icke gjort något för att föranleda eller uppmuntra dessa konspiratörer, vilka skola handla samtidigt.

Vem vet? Det är kanske endast en sammansvärjning. Det är kanske endast en dubbel mina som leder till ett och samma mål.

Om jag önskade, skulle jag således vara räddad!

Men en stackars kvinna offra de i mitt ställe!


307