tog upp papperet. Ett litet, hårt föremål gled ut ur det och föll ned på golvet med en svag metallklang. Det var en mycket fin fil, snarare ett smycke än ett verktyg, en av dessa stålfjädrar, medelst vilka den allra svagaste, mest ovana hand på en kvarts timme kan genomsåga den tjockaste järnstång.
Biljetten var av följande innehåll:
”Madame, i morgon klockan halv tio skall en man komma och prata med gendarmerna, som bevaka er, genom fönstret mot kvinnornas gård. Under tiden skall Ers Majestät såga igenom tredje järnstången i sitt fönster, som går från vänster till höger. Såga snett. En kvarts timme bör räcka för Ers Majestät, och håll er sedan redo att fly genom fönstret. Detta meddelande kommer från en av era hängivnaste och lojalaste undersåtar, som helgat sitt liv åt Ers Majestäts tjänst och som skall känna sig lycklig över att få offra det för er”.
”O!” mumlade drottningen. ”Är det en fälla? Men nej — denna handstil är densamma som i Temple. Det är chevalier de Maison Rouges stil. Gud vill kanske, att jag skall undkomma”.
Och drottningen föll på knä och försjönk i bön, denna fångarnas största lisa och tröst.
FYRTIOTREDJE KAPITLET.
DIXMERS FÖRBEREDELSER.
Företrädd av en sömnlös natt, inbröt slutligen morgondagen, hemsk och, man kan utan överdrift säga det, med en blodfärgad himmel.
Varje dag under denna tid och detta år verkade dyster, hur vacker solen än var.
Drottningen somnade endast med svårighet, och det blev för henne en sömn utan vila. Hon hade knappast slutit ögonen, förrän hon tyckte sig se blod och höra hemska skrik.
Hon hade somnat med den lilla filen i sin hand.
Hon ägnade en del av dagen åt böner, och fångvaktarne, som ofta sågo henne upptagen på detta sätt, kände sig icke oroade av vad de betraktade såsom en tilltagande religiositet.
Men gång på gång tog fången fram sin fil, som tillställts
306
