den. ”Det som jag gör eller, rättare sagt, det som jag skall göra, skulle utplåna ett brott. Och jag har endast gjort mig skyldig till en svaghet, och om ni drar er till minnes ert uppförande, monsieur, så bör ni veta, att ni nära nog tvingat mig att kompromettera mig. Jag drog mig tillbaka från honom, och ni kastade mig tillbaka i hans armar, följaktligen är ni samtidigt brottets upphovsman, domare och hämnare. Det tillkommer således mig att tacka er, monsieur, för att ni berövar mig livet, eftersom livet blivit mig outhärdligt sedan jag blivit skild från den ende man, jag älskat, sedan den stund i synnerhet då ni med er ursinniga hämnd avslet alla de band, som förenade mig med honom”.
Dixmer tryckte naglarna in i handflatorna. Han ville svara, men rösten svek honom.
Han tog några steg inne i registratorsrummet.
”Tiden går”, sade han till sist. ”Varje sekund är av värde. Se så, madame, är ni redo?”
”Det har jag sagt er, monsieur”, svarade Geneviève med en martyrs lugn. ”Jag väntar!”
Dixmer samlade ihop alla sina papper, gick för att se efter att dörrarna voro stängda ordentligt, så att ingen kunde komma in i registratorsrummet. Sedan ville han upprepa sina instruktioner för hustrun.
”Onödigt, monsieur”, sade Geneviève, ”jag vet fullkomligt vad jag har att göra”.
”Adjö, således!”
Och Dixmer räckte henne handen, som om i detta allvarliga ögonblick all hämnd vore utplånad inför situationens storslagenhet och det sublima offret.
Rysande berörde Geneviève med fingerspetsarna mannens hand.
”Ställ er bredvid mig, madame”, sade Dixmer, ”och skynda in så fort jag stött ned Gilbert”.
”Jag är redo”.
Då drog Dixmer med högra handen sin långa dolk, och med den vänstra knackade han på dörren.
FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.
CHEVALIER DE MAISON ROUGES FÖRBEREDELSER.
Under den scen, som skildrats i föregående kapitel och som utspelats vid dörren till drottningens fängelse eller,
