rättare sagt, vid dörren till det första rummet, som beboddes av de två gendarmerna, vidtogos andra förberedelse på motsatt sida, d. v. s. på kvinnornas gård.
Helt plötsligt blev synlig en man, likt en bildstod som hade frigjort sig från väggen. Denne åtföljdes av två hundar och gnolade ”Ca ira”, en sång som var mycket på modet då för tiden. Han bar i handen en nyckelknippa, som han, då han gick förbi, hade slagit mot de fem järnstänger som sutto för drottningens fönster.
Drottningen hade först ryckt till, men när hon kände igen signalen, öppnade hon med ens sakta fönstret för att börja sitt arbete med en hand, som var vanare än man kunnat tro, ty mer än en gång hade hon i sin gemåls smedja, där hon ofta tillbragte en del av dagen, med sina späda fingrar hanterat verktyg, liknande det, på vilket i detta ögonblick hela hennes räddning berodde. Så fort mannen med nyckelknippan hörde drottningens fönster öppnas, knackade han på gendarmernas.
”Ah”, sade Gilbert i det han tittade ut genom fönstret. ”Det är medborgare Mardoche”.
”Han själv”, svarade fångvaktaren. ”Ja, det ser ut som om ni hölle noggrann vakt”.
”Ungefär som vanligt, medborgare fångvaktare. Jag tror inte, att ni ofta finner oss visa bristande uppmärksamhet”.
”Ah”, sade Mardoche. ”I natt är det mer än någonsin nödvändigt att vara vaksam”.
”Ba”, sade Duchesne, som nu kommit fram.
”Jo, säkert”.
”Vad står således på?”
”Öppna fönstret, så skall jag tala om det för er”.
”Öppna”, sade Duchesne.
Gilbert öppnade fönstret och skakade hand med fångvaktaren, som redan var god vän med de två gendarmerna.
”Vad står således på, medborgare Mardoche?” upprepade Gilbert.
”Det står på det, att det gått mycket hett till under nationalkonventets sammanträde i dag. Har ni icke läst om det?”
”Nej. Vad har således hänt?”
”Å, det har först och främst hänt det, att medborgaren Hébert uppdagat en sak”.
”Vad då?”
”Att konspiratörerna, som man trodde vara döda, äro vid liv och vid mycket liv”.
312
