Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/320

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

”Jag förstår, det tråkar ut dig att bevaka henne”.

”Nej, det gör mig dyster i hågen”.

Maison Rouge hostade högt, ty filen gjorde nu mera buller än förut.

”Och vad har man beslutat sig för?” frågade Duchesne, då fångvaktarens hostanfall gått över.

”Det beslöts, att hon skall stanna kvar här, men att rättegången mot henne skall äga rum omedelbart”.

”Stackars kvinna!” sade Gilbert.

Duchesne, som otvivelaktigt hade skarpare hörsel än kamraten eller vars uppmärksamhet fängslades mindre av vad Mardoche berättade, lutade sig ned för att lyssna mot vänstra sidan av rummet. — Fångvaktaren såg denna rörelse.

”Så du förstår, medborgare Duchesne”, sade han ivrigt, ”att konspiratörernas försök komma att bli mer och mer desperata till följd därav att de ha mindre tid på sig att utföra dem. Man kommer att fördubbla vakterna i fängelserna, så att en hel beväpnad styrka kommer att rycka in i Conciergeriet. Konspiratörerna skola döda alla tills de trängt ända fram till drottningen … ända fram till änkan Capet, menar jag”.

”Ba, hur skulle konspiratörerna kunna skaffa sig tillträde?”

”Förklädda till patrioter, skola de låtsas börja om igen en andra september, de skojarna, och när grindarna väl äro öppna — god natt!”

Sedan följde ett ögonblicks tystnad, framkallad av gendarmernas häpnad.

Fångvaktaren urskilde med en blandning av glädje och fruktan, hur filen alltjämt gnisslade. Klockan slog nio.

I samma ögonblick knackade det på dörren, men de båda gendarmerna voro så förströdda, att de icke svarade.

”Nåväl, vi skola vaka, vi skola vaka”, sade Gilbert.

”Och om så erfordrades, skola vi dö på vår post såsom sanna republikaner”, tillade Duchesne.

”Vid det här laget måste hon snart vara färdig”, tänkte fångvaktaren, i det han torkade svetten ur pannan.

”Och ni å er sida”, sade Gilbert, ”hålla noggrann utkik, antar jag, ty man kommer icke att skona er mer än oss, om det skulle hända något sådant, som du just talat om”.

”Det tror jag, det”, sade fångvaktaren. ”Jag tillbringar nätterna med att gå omkring här, så jag är alltid på min vakt. Ni, ni avlösa varandra, och ni kunna sova en natt av två”.


314