Hoppa till innehållet

Sida:Den siste chevalieren 1928.djvu/321

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

I samma ögonblick knackade det för andra gången på dörren. Mardoche ryckte till. Varje händelse, hur obetydlig den än var, kunde komma hans plan att misslyckas.

”Vad är det? Vem är det således?” frågade han nästan mot sin vilja.

”Ingenting, ingenting”, sade Gilbert. ”Det är registratorn från krigsministeriet, som går sin väg och nu underrättar mig därom”.

”Ah, mycket bra”, sade fångvaktaren.

Men registratorn fortsatte alltjämt att knacka.

”Bra, bra!” ropade Gilbert utan att lämna fönstret. ”God afton … adjö!”

”Det förefaller mig, som om han talade till dig”, sade Duchesne, i det han vände som om mot dörren. ”Svara honom således …”

Och då hördes registratorns röst.

”Men så kom då hit, medborgare gendarm”, sade han. ”Jag skulle vilja tala med er ett ögonblick”.

Denna röst föreföll fångvaktaren bekant, ehuru den skälvde av sinnesrörelse och berövade den dess vanliga tonfall.

”Vad vill du således, medborgare Durand?” frågade Gilbert.

”Jag vill säga dig ett ord”.

”Bra, men det kan du säga i morgon”.

”Nej, i kväll. Jag måste tala med dig i kväll”, svarade samma röst.

”O”, mumlade fångvaktaren för sig själv. ”Vad kommer nu att hända? Det är Dixmers röst”.

Denna barska och vibrerande röst tycktes låna något gravlikt av den mörka korridorens avlägsna ekon.

Duchesne vände sig om.

”Gott”, sade Gilbert, ”om han prompt vill, att jag skall gå, så går jag”.

Och han närmade sig dörren.

Fångvaktaren begagnade sig av detta ögonblick, under vilket de båda gendarmernas uppmärksamhet fängslades av denna oförutsedda omständighet. Han sprang fram till drottningens fönster.

”Är det gjort?” sade han.

”Jag är mer än halvfärdig”, svarade drottningen.

”O, min Gud, min Gud”, mumlade han. ”Skynda er! Skynda er!”

”Nå, medborgare Mardoche”, sade Duchesne, ”vad har det blivit av er?”


315